Ja, vad ska man säga. Idag har helt enkelt varit jag-överraskar-min-matte-dagen för en viss kattfröken. Jösses.

Jag stod ute på förstukvisten och hade skruvat loss hållarna som hängrännan ska sitta i (för det har suttit en ränna där, men någon stal den från huset mellan att jag skrev kontrakt och tog över huset, och sedan dess har där suttit en lite för kort ränna som räddade lite i alla fall) eftersom jag tänkte måla brädan under, som av något underligt skäl inte hade målats trots att resten av farstukvisten är vitmålad och jag tänkte fixa det innan jag och morbror sätter upp den nyköpta rännan. Ja, hur som helst, medan jag stod där och skruvade hörde jag att det pågick någon slags tumult i buskarna. Det tyckte jag inte var särskilt uppseendeväckande, eftersom Olivia smyger på fåglar hela dagarna, och det sista jag hade sett av henne innan buskrumlet var att hon jagade en fjäril. Alltså, jag skruvade vidare. Tills jag såg Olivia komma gående i ögonvrån, mycket nöjt, med munnen full av… orm. Inte ens helt död orm, utan den rörde sig lite.

Jag fick lätt panik. Dörren stod öppen, och jag ville INTE att hon skulle ta in den i huset. Alltså gick jag in, stängde dörren, tog några djupa andetag och funderade på vad jag skulle göra, tills jag insåg att det bara fanns en rätt sak att göra – att ta med sig kamera (eller ja, mobil, den var närmare) och föreviga ögonblicket. Och det här mötte mig alltså när jag öppnade dörren försiktigt.

d6d8fd9ce7c111e2a4b822000aaa04bd_7

Olivia har alltså på klassiskt katt-manér gett mig en present. Och trots att det här verkligen inte var en present som fanns på min önskelista, var jag noga med att berömma och klappa och säga oj vilken duuuuktig kisse till världens stoltaste katt. Och alltså, jag var rätt darrig medan jag gjorde det, för det luktade uäk, alltså, orm luktar verkligen illa när den blir hotad, och den här hade ju inte ens bara blivit hotad utan fått sig ett par rejäla kattbett över ryggen. Jag lyfte upp den i en liten kratta och försökte gå en bit, varpå Olivia förstås trodde att vi skulle leka med ormen ihop, och glatt började hoppa efter den, så jag fick ta in henne och sedan med fortfarande lite darr på hand ta upp ormen på en sopskyffel och gå bort och slänga den i skogen. Stackarn levde lite, men jag gissar att den nog inte kunde hämta sig efter det debaclet.

När jag kom in igen låg Olivia utfläkt på hallgolvet och tvättade sig, helt nonchalant, och det blev dags för mer oj vilken duuuuktig kisse innan jag stängde in henne och åkte iväg till en handelsträdgård i närheten för att återställa sinnesnärvaron och köpa näva. Jag passade på att äta lite i närheten och åkte på en liten allmän handlartur efter det, köpte lite spik och krokar och lite mat på gårdsbutiken några kilometer från mig. Efter någon timme eller lite mer kom jag tillbaka hem och kikade mot fönstren för att se om Olivia hörde att jag var på väg. Ingen katt i fönstret, men däremot när jag stängde garagedörrarna kom hon glatt traskande mot mig över gräset! Den lilla opportunisten hade alltså klämt sig ut genom fönstret i gästrummet, som jag ställt upp på luftning, och antingen trillat ner eller – vilket jag tror, ty denna dam är uppenbarligen en tuffing – hoppat ner. Kattskrälle! Hon traskade med mig till dörren som om inget hänt, eftersom det var dags för henne att få mat. Och efter maten gick hon direkt på lådan, för trots att den här katten alltså dödar orm och hoppar ut genom fönstret har hon fortfarande inte tänkt bajsa i friluft inte.

Herregud. Svettig dag det här.