Jag cyklar på lånad cykel över Söder, ägaren till cykeln har mycket kortare ben än jag, så jag känner mig som en tecknad figur med knäna uppe vid hakan, och när jag reser mig för att ta i i uppförsbacke står jag en halvmeter över sadeln och känner himlen flyga runt mitt huvud. Jag är lite sen, så jag är svettig när jag kommer fram, ångande varm i sommarkvällen. Hon är blek i konturerna, svartstreckad och tunn, och hon röker medan hon väntar. Röker hon? Jag har aldrig sett henne röka förr. Hon är nästan pank, har skrapat ihop över hundra enkronor i en sminkväska, hon ger hela väskan till cafétjejen bak disken, cafétjejen häller över mynten i en kopp och ger henne väskan tillbaka utan en min, jag undrar om hon helt enkelt har sett allt förr.

Vi sitter ute och hon säger att allt är kaos, att hennes lägenhet ser ut som en kvart, att hon inte orkar något, hon känner sig inte hemma där, hon har inte gjort den fina nya lägenheten till sin. Hon orkar bara dricka dansa leta efter händer som ska ta i hennes kropp även om de gör det hårt. Hon sörjer en man som hon ville skulle vara något annat än han var, hon ville att han skulle vara kär, han slutade ligga med henne när han sagt att han inte kände så. I mina öron låter det egentligen ganska ärligt gjort, men i hennes är det falskhet feghet sprickor och måste finnas något man kan göra. Jag säger att han inte kan ge henne det hon vill ha. Hon vill inte att det ska vara sanning. Det sorgliga är att det inte spelar någon roll vad hon vill. Vissa saker bara är.

Hon kallar det sin vilda sida. För mig ser den inte ett dugg vild ut, men destruktiv. Jag förknippar vild med fri, och hon är allt annat än fri, hon är så jagad och trött. Jag säger att jag tycker att vi ska gå hem till henne och reda ut i kaoset rent praktiskt. Det är jag bra på, det kostar mig så lite just nu. Att mäta tänka planera, för mig är det roligt, ger kraft, och jag har läkt mig hela sommaren genom att göra det. Vi går hem till henne, en tunn och en tydlig. På hennes golv står soffan på högkant mitt i rummet. Vi skruvar ihop den, ställer ner den mot väggen. Tar fram tumstock och tänker tillsammans. Vi ritar en karta ut, mot ljuset. Jag kramar henne hårt innan jag cyklar hem med knäna vid hakan. Det har blivit sommarnatt, ljum och mjuk och sammetsögd.

Dagen efter åker vi och köper material. Jag packar min borrmaskin och vattenpasset och verktygen i en tygpåse, tillbaka hemma hos henne borrar och skruvar vi tillsammans, jag visar, hon gör för första gången. Hennes kala väggar får färg när gamla vackra tavlor hon har burit med sig i åratal kommer upp. Rummet börjar se ut som ett hem. När jag går är det hon som kramar mig hårt och säger att det betyder så mycket. Jag tycker så mycket om henne. Hoppas att hon ska kunna sitta ner, andas där, kanske äntligen andas djupt, men bara någon timme senare ser jag hennes bilder, hon är ute i natten igen, röker dricker oskarp ofri. Den hopskruvade soffan står ensam hemma under en vägg där tavlorna hänger tysta. Jag vet inte när vi ska göra klart resten av planen. Om kartan vi ritade kommer att bli liggande i halvdunkel, förträngd och bleknad, min borrmaskin bli liggande i hennes garderob ovanpå allt det andra outredda.

Idag går jag ner till lånecykeln och höjer sadeln på den. Jag sätter på ett nytt lås jag har köpt som tack för lånet.