Nu väntar vi alla på regnet.

De här dagarna, den här nästan overkliga värmen, de svullna fötterna med avskavt nagellack på tårna, katten ligger inte på balkongen utan innanför på dagtid, i skuggan bak dörren, där småjamar hon surt hela morgonen, jag cyklar två mil i nästan trettio graders värme, till djuraffären och tillbaka för att köpa mat till henne, det dryper av svett från min överläpp och regnet kommer inte, inte idag heller.

Igår slog åskan ner över oss helt vansinneshögt, det bullrade och brast, som att någon spelade på en stor stålplåt rakt över våra huvuden, och jag satt inomhus och tänkte att regnet skulle slå ner på oss precis när som helst, men det gjorde det inte. Det kom aldrig något regn. Det var bara svarthimmel en stund, inte mer.

På landet har antagligen både broccoli, grönkål, gurka, squash och sockerärtor torkat ut totalt. Det enda jag har hopp om lever är tomaterna, för dem bar jag över till Italienaren och hans fru att vattna. Där står de säkra, för Italienaren tycker inte om tomater. Hans fru skrattar åt det, det är ju faktiskt ett skämt. En italienare som inte tycker om tomater.