Jag pratar kärlek med Nico och hon säger att hon känner sig lurad. Av glansbilden, den som sagt att man hittar den rätte/rätta, sedan lever man lyckliga, man helt enkelt hittar dit man ska, landar, har koll på världen och livet. Att vara i vår ålder utan att ha fått svaret, hittat facit, det är väl egentligen inte så ovanligt, men hon känner sig ändå lurad. Av löftet om att få vila. Hon har nyligen brutit upp från sitt livs andra stora kärlek och sörjer. Jag vet hur det är. Den där känslan av att gå med brännmärkt hjärta, att leva i vakuum. Jag säger att jag minns hur det var att vara tjugonåt och se på folk i vår ålder. Inte medelålders än, men inte heller unga längre. Riktade, säkra människor, jag såg fram emot att bli en av dem. Och nu är jag en av dem, tyngre, lättare och lugnare än när jag var tjugonåt, men jag vet fortfarande inte vart jag ska. Det finns inget facit, livet är en enda lång improvisation. Samtidigt tror jag att folk kanske ser mig utifrån, de unga, och tror på samma sätt att jag vet något som inte de vet.

Livet tar aldrig någonsin en paus. Man söker, springer, gräver och krälar sig hela tiden vidare. Kanske är det ett steg fram två tillbaka ibland, men det går alltid vidare. Det tar aldrig någonsin en paus. Vad man än har försökt uppnå så blir det aldrig en stillhet och ett ahhhaaaa när man är där, det bara går vidare, vidare, vidare. Ibland känner man att det är orättvist. Ibland att man är så trött att man inte står ut med det vidaregåendet. Ibland, som jag nu, hänger man bara med och är rätt nyfiken på vart man ska hamna.

Det är Pridevecka i stan och kärleken flödar över gatorna. Jag tycker om det, blir glad av att se de tuffa tonåringarna som går hand i hand med regnbågar målade på kinderna. Jag vet att vad det gäller glansbilder och löften om liv är det oavsett vilket lättare för mig än för dem. Det är inte lätt att alltid behöva rita sina egna kartor. Jag minns mig själv i tidiga tonåren, mitt långsamma vuxenblivande. Jag fick frågan utkastad någon gång ifall jag var lesbisk eftersom jag aldrig hade haft en kille, och jag minns att jag tog en stund på mig att svara, för jag visste inte vad jag skulle säga. Nej, jag är nog bara ful? Att jag faktiskt inte visste  vad jag var, för jag hade aldrig varit kär? I någon alls, oavsett kön? Eller skulle jag säga att jag hade våldsamt starka ofullbordade sexdrömmar som jag inte själv förstod, för min egen sexualitet var inte mogen för det än? Den var inåtvänd, sökande, nyfiken, orolig, forskande. Och som det visade sig med tiden, oerhört fascinerad och lockad av olikheten mellan min egen kropp och mannens. Jag sa förstås inget av detta där och då, jag rodnade och mumlade något bara. Jag var väl kanske trettonfjorton år.

Numera vet jag så mycket mer. Jag vet numera att kärlek varken är svaret på något eller att allt löser sig bara man är älskad. Jag vet att männen jag har älskat bara är människor utan makt att göra om mig, läka mig, hela det som varit trasigt. Jag är heller inte längre besviken på det. Jag vill ha kärleken, igen. Ändå har jag så liten aning om hur man gör vissa saker. Kanske för att ingen av oss vet. Vi bara försöker bygga våra liv så stadigt vi kan och undviker att tänka för ofta på hur lite det är som står mellan lugn och storm.