Det är stekhett, kvavt, som att någon har stängt till öppningen på påsen där luften kommer in. Jag går in på bussen med en känsla av att någon nyper ihop min näsa, det är svårt att andas, imorgon ska jag till öron-näsa-hals och ta lite nya allergiprover.

Bussen är full med folk, det är eftermiddag, klockan är strax efter fyra, jag hoppas att jag ska hinna ut till bilverkstan innan fem och hämta ut bilen, som det visade sig inte hade större bekymmer än att det var en säkring som gått och fått bytas. Skönt. Jag har en påse med marconamandlar och lyxchips från Urban deli i ena handen och ett postpaket i andra som jag misstänker är ett Piet Hein-knivblock som jag har köpt på Tradera. Det ser ut att finnas ledig plats längst bak, så jag knorvlar mig igenom bussen med min påse och min låda och det är först när jag har nått fram som jag förstår varför ingen annan har satt sig där. Den tunne mannen som sitter på en av de fyra platserna är enormt berusad, i handen har han en whiskeyflaska som det inte är många munnar kvar i, och han ler slappt och rödbrusigt när jag sätter mig vid fönstret. Säger någonting, jag hör inte vad. Jag säger va, han ler och pratar, jag säger att jag inte hör. Han försöker prata med mig igen, lägger handen på min arm, jag tar loss den och säger, vänligt men rakt jag förstår inte vad du säger. Du pratar väldigt otydligt. De andra på bussen, de vid sätena närmast, följer den enkelspåriga konversationen som att vi pratade om något oerhört intressant. Allas blickar är riktade mot mannen, allvaret ligger tjockt. Han ler igen, försöker prata, men när jag ser på honom och väntar slutar han försöka, vänder bort blicken. Jag vänder ut min, ut mot gatan.

Bussen stannar och det rinner in än mer folk genom dörrarna. En man med röd t-shirt sätter sig på platsen mellan mig och den berusade. Den berusade lägger genast armen om honom och börjar prata sin rotvälska. Mannen, en liten medelålders man som börjar bli lite flint säger på bruten svenska åt honom att ta bort armen. Den berusade lyssnar inte, utan börjar säga, på engelska, och så tydligt att till och med jag hör det, if you want to fuck with me I’ll fuck with you. Jag tror först att han menar fuck som i mucka men så inser jag, när han försöker kyssa mannen i röd t-shirt, att han menar fuck som i fuck. T-shirtmannen blir oerhört arg. Lyfter armen, hotar. Den berusade ler sitt slappa leende och fortsätter prata om att han vill fuck, och nästa hållplats går t-shirtmannen av. Jag är lite orolig för att få whiskey på mig, så jag kliver också upp, går igenom bussen mot en plats en bit ifrån. Detsamma gör en kvinna med en liten hund som suttit på sätena närmast, och när det blir ett tvåsäte ledigt sätter vi oss där, hon och jag.

Jag undrar om han någonsin kommer av bussen, säger hon.

Jag tror inte att han ska någon särskild stans, säger jag. Han vill nog bara få prata med någon.

Det måste vara ensamt att sätta i sig en hel pava, säger hon.

Ja, säger jag. Och det måste vara oerhört skrämmande att vara så osynlig. Det är ingen som ser honom.

Där bak i bussen sträcker sig den berusade mot nästa person, en kraftigt tatuerad man i blåbyxor. Han håller i den nye mannen med båda händerna. När bussen stannar på min hållplats säger den tatuerade mannen att han ska av där. Han tar försiktigt loss den berusade mannens händer från sig själv och kliver av bussen. Vi kliver av. Den berusade åker vidare.