Olivia har tagit sork nummer två. Och jag har ägnat mig åt en slags utrotning jag med.

Jag har ännu en gång avspisat Nästgårdsmannen, som tydligen fortfarande har förhoppningar om mig, trots att jag har uttalat orden jag vill inte ha med dig att göra! går det inte in, han tycker dessutom att det är så få gånger han har dykt upp full här nattetid att jag är onödigt sträng. Jag undrar hur många gånger han själv skulle tycka att det är ok att det dyker upp en full, objuden främling hos honom. Utöver detta har jag fått mig en kort, intensiv stalker. En man som först lade till mig på LinkedIn, sedan Facebook (och eftersom han också skriver sade jag ja) och sedan började några dagars intensiv obesvarad mailuppvaktning som utmynnade i att han ringde en helt främmande människa. Trots att han är i USA, vilket innebär att eftersom han ringde strax efter nio på morgonen här, satt han och ringde mig klockan tre på natten hemma. Normalt? I think not. Så jag har helt sonika tagit bort honom på de bägge sociala medierna och blockerat honom på min telefon. Det måste man ge smarttelefonerna. På det sättet är de smarta.

Dessutom grävde jag ner ett par sorkskrämmor till igår.

Allt det här gör mig ledsen och arg. Inte bara det här, utan att jag funderade på diskrepansen mellan det som bjuds och det jag vill. Jag är trött på att vara ensam och bara uppvaktad av idioter. Jag pratade med några kompisar om det och en av dem kom återigen med det välmenande du kanske skulle se på saker lite annorlunda? och menade att jag kanske kan ”upptäcka” den där trevlige nörden som jag inte riktigt ser, och ärligt talat, jag känner bara nej. Nej till att försöka ”upptäcka” någon jag inte är attraherad av. Nej till att gå på dejter med någon jag egentligen inte ser så mycket intressant med, för vem vet, det kanske vänder andra eller tredje eller sjuttonde gången man ses?

Nej. Nej. Nej.

Jag tänker inte nöja mig. Så är det bara. Det vill jag inte att någon ska göra med mig heller. Jag vill träffa en man jag tycker är fantastisk som träffar mig och tycker att jag är fantastisk. Det innebär inte att jag tror att han är en jätterolig, karismatisk professor som var fotomodell i sina unga år och nu extraknäckar som terapeut. Det innebär bara att jag vill ha kemi. Jag vill ha kemi! Och jag vet ju att det finns. I alla mina förhållanden hittills har det börjat där, med kemin. Det har alltid inneburit att det är så självklart att vilja lära känna varandra, och mycket mer självklart att stå ut med varandras sidor och säregenheter. Kemi är ett bra kitt, och dessutom en underbar krydda. Jag vill ha det. Och jag tycker inte att det är att kräva för mycket. Jag tycker snarare att om man tycker att det går bra utan, då nöjer man sig med för lite.

Hejdå, stalkers och fyllon. Och sorkar.

Kom, kemin. Kom till mig, snälla. Åtminstone någon gång till medan jag fortfarande är någotsånär ung och kan flyga.