Idag har min morbror varit här. Som alltid när han är här blir det så otroligt mycket bra gjort. Både för att han kommer när jag behöver få hjälp med något, men också för att han är en av de tveklöst snällaste och gladaste människor jag vet om. Vi grävde klart mitt bredbandsdike tillsammans, och när jag tyckte att vi skulle ta matpaus och gick in i köket för att värma på den färdiga maten min mamma hade med (för ja, mamma var också med) så stannade han kvar ute och grävde själv. Och genom den halvöppna dörren hörde jag honom vissla medan han gjorde det, det gjorde mig rörd.

Mamma hade med sig några squashplantor hon har drivit upp på sin balkong och ett par hallonsticklingar. Jag tror att hon saknar kolonilotten hon hade i alla år medan jag växte upp. Hon hade den tills hon gick i pension, i alla fall. Jag minns inte när hon började tycka att det blev för tungt, men fortfarande, varje år, har hon ätbara plantor i balkonglådorna. Squashen jag har här kommer från henne, allihop.

Vi grävde dike och bytte en koppling på ett kopparrör under diskbänken som börjat läcka. Utöver det har vi hittat muslik i elskåpet. Små förtorkade musskelett med svansen kvar. El är farligt. Tur att jag ändå hade tänkt rensa och fixa det där förrådet. När de åkt hem igen, morbror och mamma, fortsatte jag på den här faktiskt ganska komiska bredbandsresan. När jag väl fått tag i netsugarmommy fick jag veta att jag skulle till kommunförrådet och hämta slang och varningsnät. Sagt och gjort. Jag åkte till den angivna adressen, där det låg en brandstation och ett bostadsbolag. Båda med låsta entrédörrar. Jag knackade försiktigt på bostadsbolagsdörren och när en man kom och öppnade förklarade jag att jag letade efter kommunförrådet. Varpå han förklarade att det egentligen inte fanns något som hette kommunförråd, men pekade ut vart jag skulle och fick en man i neonarbetsbrallor att följa med dit och hjälpa mig med slangen. Jag kvävde fniss hela tiden och skrattade på riktigt på vägen hem. Det är inte lätt att veta vart man ska här på landet alltså. Alla räknar med att man ska veta saker som inte står någonstans. Det är både komiskt och lite fint.

Apropå fint. Jag grävde upp ett mynt under bredbandsdikningen. Jag har sköljt det i vatten och skickat den här bilden till numismatiska föreningen, för att få veta om det är ett mynt eller något annat, och om det är ett mynt, när- och varifrån det kommer. Jag tycker att det är riktigt spännande.

framsida