Det enda negativa jag kan komma på med att bo på landet är insekter och djur. Som i insekter och djur som kommer in inomhus. Faktum är att jag några gånger de senaste veckorna har känt mig väldigt papphammarsk (om det adjektivet inte finns så tycker jag att vi inför det nu).

Det började med att jag, som jag skrev, hade en mus inomhus. Den situationens upphov blev ganska tydlig när Olivia började ta in levande möss att leka med medan jag såg på. En dag tog hon in två på en timme ungefär, två möss som vi gemensamt försökte jaga in i ett hörn (se det framför er, en glad katt som får precis det hon vill och en svärande Suz som inte alls får det) utan att lyckas, eftersom musen bägge gångerna sprang in under diskbänken – och försvann! När jag kikade närmare på det visade det sig att väggen skevade lite. Där är nämligen badrumsdelen av huset påbyggd, och ytterväggen sågad i. Mellan de två väggarna fanns en glipa på högst en halv centimeter. På andra sidan den väggen ligger mitt förråd. Där musliken låg i elskåpet. Inte så svårt att se ett samband här?

lik i garderoben

Adjö, du grymma värld. Gissar att kremeringen i alla fall gick fort.

Ja. Hur som helst är det alltså varför det har varit tyst här i några dagar. Jag har städat och renoverat förrådet. Jag har snickrat nya hyllor av rejäl planhyvlad furu, så nu kommer de inte att bågna heller. Det här kommer att stå sig ett bra jäkla tag. På efter-bilden fattas konsolerna som jag nu har skruvat i väggen och på mitten av hyllorna där staget finns. Tro mig, de här hyllorna kommer att hålla.

PhotoGrid_1378764434905

Och ja. Jag har tätat väggen. Efter att ha plockat bort ett rätt äckligt luktande musbo av isolering, fullt av lortar och fröskal och med bekväma gångar mellan förråd och kök. Nu har jag tätat väggen in till köket från ena hållet, bytt isoleringen mellan väggarna, och tätat väggen in mot förrådet också. Mössen kan säkert fortfarande komma in mellan väggarna, underifrån husgrunden, men in i huset kommer de inte den vägen längre. Ha.

Det var det ena ofräscha. I natt hade jag en annan situation. Precis innan jag skulle lägga mig satt jag och klappade Olivia, och upptäckte att hon hade två fästingar i ansiktet – en på ögonlocket (stackars katt) och en mellan morrhåren, precis vid nosen. Så jag tog fram fästingplockaren och retade upp stackars Olivia med att nypa bort dem. Så tänkte jag slänga dem i kaminen. Den ena gick fint, den andra, som satt kvar i fästingplockaren, råkade jag sprätta ut någonstans över golvet. Och eftersom jag tycker att de är så äckliga kunde jag inte bara släppa det utan hämtade ficklampa och krälade sedan runt på golvet (klockan var ca 00.12) och försökte hitta den, utan att lyckas. Däremot hittade jag en liten fästingnymf på min egen höft när jag klädde av mig. Uäk.

I morse tog jag upp dammsugaren för att bli av med kräket. Och då såg jag fästingen. Död. Bredvid kaminen.

Ja. Sådan är verkligheten också, utöver idyllen. Om ni ursäktar det grafiska. Nu ska jag ta livet av ett par stora flugor som irriterar mig, sedan ska jag översätta klart dagens jobb.