I mig växer känslan av att något närmar sig, hastigt. Jag vet inte vad det är, men det är omvälvande, kommer att ta plats. Den där bekanta pirrningen i magen, förväntan, och kanske lite rädsla eftersom jag ännu inte vet någonting om vad som kommer, bara känner vinddraget på långt avstånd.

Det regnar, hösten har kommit nu, det är tolvtretton grader och jag får fylla på vedkorgen ganska ofta. Katten ger mig besvikna blickar när jag äntligen öppnar ytterdörren på morgonen och det droppar regn från farstukvistens tak, hon sätter sig precis utom räckhåll för regnet med fladdrande näsborrar, känner hon också att något närmar sig. Nästa gång jag tittar ut har hon gett sig ut någonstans i det blöta.

Jag har bara en vecka kvar nu, en vecka av översättning, sedan är det fritt fram att släppa lös fantasin, låta den springa på nakentassar genom glittervått gräs. Jag känner att de står och knackar på mitt medvetandes dörr, mina figurer. Än lite lösa i konturerna, men envetna. De står där och trycker prövande ner handtaget, lägger lite tyngd mot dörrytan, men än så länge håller jag dörren stängd. Jag har annat kvar att göra innan de får komma ut och visa vilka de är. Det är bara ibland jag märker att någon av deras skuggor har slunkit ut och sitter bredvid mig när jag egentligen ska tänka på annat, och jag får säga nej, inte än, inte än.

Jag tänker att alla elementen är där de ska vara. Elden, regnet, skogen, natten. Och havsvågorna, som är så oskarpa att någon lika gärna hade kunnat måla dem.

 

havet