Ni vet hela det här med att killarna som begått gruppvåldtäkten på femtonåringen blir frikända, och att det aldrig har gått ett våldtäktsfall till högsta domstolen och inte kommer att göra det den här gången heller. Jag har tänkt på det så himla mycket, medan jag pruttar omkring här och skrapar fönster och klappar katten. Jag har till och med gråtit lite. Inte bara över det, utan över det hela, över sådana där ”småsaker” som blickar jag har sett män kasta efter kvinnor jag inte ens känner, men som har klätt sig fina för att ha roligt, och i stället blir sedda på med snedleendet, det där som har med kött att göra, grillat kött, när hon bakom den svarta spetsen har slutat vara människa och blivit bara kött och kön, och det där släpande leendet med vassa tänder, jag hatar det leendet så intensivt.
Jag tänker på de där löftena man växer upp med som man, det där att man inte behöver vara någonting alls för att vara åtråvärd, man är det bara i kraft av att vara man, medan som kvinna ska man vara snygg smal smart men inte för smart glad men liksom lite ledsen och skör samtidigt och alltid förlåtande och förstående så kanske man duger till slut, kanske om någon har överseende. Jag minns den där mannen jag fikade med en gång för att vi hade jobbat på samma ställe och han sa med uppriktig förvåning att han inte kunde förstå varför han inte fick alla kvinnor han ville ha, han var ju sötaste killen i fyran, alla tjejerna ville ha honom då, på allvar satt han och sa det, han som var över fyrtio och tunnhårig och tunn över axlarna och säkert en decimeter kortare än jag och i största allmänhet en av de där man spontant inte tycker om, och jag svarade ingenting alls för jag blev så ställd. Efteråt blev jag förbannad, fick nästan lust att ringa honom och säga okej, tjejerna tyckte att du var söt i fyran, men å andra sidan minns jag att vi hade en tävling om vem som kunde äta den äckligaste insekten när jag gick i fyran, jag tror att Rogga vann som åt upp en tusenfoting, så tycker du verkligen att det är en bra idé att basera din förväntan på världen på vad tioåringar tycker är rimligt? Men sedan insåg jag att han baserade sin förväntan på vad hela världen tycker är rimligt, också den vuxna delen av den. Och det är sådant som får mig att gråta. Av ilska, tro inget annat.
Jag tänker på fyllegrannen, som glider med blicken över mig där jag står i trädgården med arbetsbyxor och handskar och svett och jord i hårfästet, hur han säger är det bara du här alltså med den där släpande tonen och jag svarar rakt jag trivs med att vara ensam och han ler det vassa leendet, trots att han har fyllekört bort sitt körkort och är kanske tio år äldre än jag och en i största allmänhet sorglig alkis ser han sig som ett alternativ för mig, inte baserat på något annat än att han är man, alltså borde jag vilja ha honom, jag är ju ensam kvinna.
Och jag ser ett avsnitt av en tv-serie där en tjej blir våldtagen av sin arbetsgivare efter att ha glatt hånglat och legat med vem hon vill dittills, och hon sitter och gråter på en gunga med blusen sönderriven och säger they think I just lay it out but I don’t, I choose. I choose. Och då undrar jag hur det kommer sig att det ska vara så svårt att förstå att man kan tycka om att ha sex och gärna spela på det utan att det betyder att man vill ha det när som helst med vem som helst. Man vill ändå välja själv vad ens kropp ska vara med om.
Det finns så fina män, män som vet om allt det här, som aldrig skulle lägga ett finger på en kvinna eller man som inte vill det. Det finns män som blir exakt lika förfärade som jag av allt det här, som lika lite som jag förstår vad skillnaden är på dem och de där som tycker att det är självklart att kvinnor just lay it out genom sina små tajta tröjor och sminkade läppar. Men faktum kvarstår. Av alla de män jag känner vet jag inte en enda som har blivit våldtagen. Av alla de kvinnor jag känner kommer jag på fem på rak arm. De har alla blivit våldtagna av någon de trodde sig känna väl. Hur många fler av mina vänner det har hänt utan att de berättar om det, det är en annan fråga.
Man kommer inte särskilt långt med att gråta, jag vet det. Problemet är att jag fan inte vet vad annat jag kan göra.
oktober 6, 2013 at 11:19 e m
Du kan fortsätta skriva, för det gör du fan så bra!
oktober 7, 2013 at 3:19 e m
ja.
Jeg tror at det også ligger noe i hele vurderingen av det kvinnelige. Mannlig er nøytralt, kvinnelig er kvinnelig. Jeg har i det siste diskutert den nye retten for norske leger å reservere seg mot å henvise til abort, med endel menn. Bare menn. Diskusjonen gikk ut på om fastlegen overhodet måtte involveres i dette med abort. ”pikene kan bare ringe til klinikken selv”. ”det er forskjell på å ha vondt i ryggen og å være på tjukka”. Det var ingen egen forståelse for at kvinner også har reelle medidinske problemer knyttet til kvinnekroppen, alle problemer er liksom små og selvforskyldte.
Jeg blir forbauset. Og det er kanskje bra. At man ikke resignerer. Men stadig lar seg forbause.
oktober 7, 2013 at 7:21 e m
Malinka: Tack!
frikfigen: Helt klart. Det finns ett skäl till varför man säger ”kvinnlig författare” och inte ”manlig författare”, utan bara författare, eller vilket yrke man nu än vill, så länge man pratar om en man. Det neutrala är det manliga.
Den där debatten har jag missat. Herregud, är det på allvar? Varför är det forskjell på å ha vondt i ryggen og å være på tjukka? Det är det väl inte, om man upplever båda sakerna som ett problem?
Ibland vill jag bara slå ihjäl hela världen. Utom er och andra människor det går att prata med.
oktober 7, 2013 at 11:29 e m
Jag älskar bildtexten till vovven, tänk om fler tog lärdom av den texten,,,
oktober 13, 2013 at 9:20 e m
Jag håller med. Välkommen till bloggen Carina!
oktober 24, 2013 at 11:11 f m
Du skriver akkurat det jeg har tenkt så mange ganger. Jeg blir glad på en litt vemodig måte av at vi er flere, og at vi finner hverandre gjennom det samme nettet som mange bruker til å få oss til å tie. Hvis vi fortsetter å snakke, samle stemmer, vokse oss store, ja da må vi vel bli hørt en gang?
Min 14årige kusine kjenner fire jevnaldrende som har blitt voldtatt, fem hvis du inkluderer meg. Selv har jeg mistet telling og oversikt over hvor mange jeg kjenner. Vi må aldri holde kjeft igjen…
oktober 25, 2013 at 5:07 e m
Tack för din kommentar, Majka, och välkommen hit!
Du känner säkert till Project Unbreakable, men om du inte har sett det, titta här. Det är ett fantastiskt projekt, just för folk som inte längre håller tyst.