Barndomsbästisen C:s dotter döptes i helgen, och jag läste en dikt. Mitt i alltihop fick jag verkligen hålla stenkoll på mig själv och min darrande haka för att inte fullständigt falla ur. Jag kunde inte se på C, då hade det inte gått att genomföra. Detta efterlängtade barn, denna lilla. Så många år av väntan på henne de har haft. Och nu är hon här och helt självklar. Det kommer aldrig att sluta förvåna mig att det är så det fungerar med barn. Först finns de inte, sedan finns de så oerhört mycket.

Jag läste ”Leilus polska”, av Eva Sjöstrand.

Fingrar och tår och fjäderlätt hår
en blick så klar som såge du tusentals år
Det är knappt jag förstår, en tös, hon är vår!
En gåva till oss är du min lilla!

Mitt barn i min famn, jag viskar ditt namn,
och plötsligt känns det som om all världen försvann,
som tiden stod still, en tös, hon finns till!
En livets gåva är du min lilla!

Tänk blodet i mig blev blod in i dig
vandrar genom tider, ådror och märg,
släktled i mig blir släktled i dig
här är du – en av oss,
en ny länk i livets kedja.

Jag lånar dig jag, min skatt, för ett slag,
en stund så kort som vore den ett andetag,
en vindpust av tid är ditt och mitt liv
en livets gåva är du min lilla!

Fingrar och tår och fjäderlätt hår
en blick så klar som såge du tusentals år
Det är knappt jag förstår, en tös, hon är vår!
En gåva till oss är du min lilla!

dop