Uppriktigt talat har jag känt mig dålig ett tag nu. Inte fysiskt i första hand, utan… ni vet. Dålig.

Det slog mig för några dagar sedan. Hur lite tro jag har på mig nuförtiden. Den enorma skillnaden mot mitt yngre jag som alltid såg det som en möjlighet att jag skulle vara rätt, vara möjlig, kunna laga. Det har hänt något med det jag som närmar sig 40, jag är mycket mindre benägen att tänka så om mig själv. En utebliven provfilmning och självförtroendet halkar i backen så att det skrubbar in grus i huden på knäna. Jag skriver, men med fulgubben på axeln hela tiden, ni vet den där lilla fulgubben som skrattar elakt. Det kostar energi att hålla honom borta. Han säger mycket i stil med att det inte kommer att gå, att det inte duger, att jag inte kommer att hinna. Fulgubbe.

Imorse kände jag mig direkt gråtfärdig. Det har varit mycket känslor, mycket planerande, mycket att hålla ordning på, på gott och ont. Inte bara mitt eget fixande och förberedande för vinter, utan vännerna. En vän vars pappa ska dö i cancer, samma cancer som Lång dog av. En vän vars man har bedragit henne å det grövsta, på ett sätt som inte ens går att föreställa sig hur man går vidare från. En vän som befinner sig långt borta i främmande land i en utsatt situation med hjärtat fastnålat på ärmen i full blåst. Och samtidigt, en vän som döper en efterlängtad dotter. En vän som möter en ny kärlek. Vänner vars liv tar kliv.

Jag känner att jag väldigt, väldigt lätt blir stressad. Att andras hastighet just nu skrämmer mig, jag varken vill eller kan hinna med. Kroppen är fortfarande så ömtålig. Vilket år det här är. Jag tänker plötsligt på den där beröringen ute på gatan, för bara några veckor sedan. Händerna som inte riktigt ville släppa taget, som önskade att det fanns mer tid. Den gör mig både ledsen och glad.

Jag vet inte om det är själva tröttheten som får mig att känna mig dålig. Kanske. Jag gick en promenad i morse, för att få luft och ljus. Skönheten är så påtaglig här. Och jag är ensam, vilket är på gott och ont, det med. Mest på gott, det tycker jag. Men vissa dagar önskar jag att katten hade varit mer kelsjuk, så att jag hade fått ha den varma pälsen mot näsan.

promenad

får

lampa