Jotack bra. Men sakta. Det är inte jättelätt att skriva den här boken, det är det inte. Och nej, jag tror inte att det är ”den svåra andraboken” (eftersom det de facto är mitt fjärde fullängdsmanus, det är bara det att de första två inte är utgivna). Jag tror att det är själva berättelsen. Den är jobbig. Den gör ont. Och mitt i det där jobbiga och onda försöker jag skriva fram en människa som det går att tycka om och vilja följa med, även om hon gör riktigt dåliga saker. Det där bekymrar mig en aning.

Hur tänker ni om det? Pernilla Alm har skrivit en inlägg om hur man får vara som kvinna, och jag vet inte om det är det som är problemet med min huvudperson, att hon är just kvinna som gör ”fel” saker. Eller om det är att jag skriver i den genre jag skriver – klassisk relationsroman. Hade min huvudperson befunnit sig i en deckare, eller vampyrbok eller annan valfri fantasyvärld, hade det varit ett mindre problem att hon agerar som hon gör. I deckare eller fantasy är det inskrivet i själva premissen att saker och ting inte är ”som de ska”, ety i deckare har någon oftast dödat någon/några (”fel” gjort, men utan felet ingen plot) och fantasy generellt bygger på en värld som inte finns och därför kan folk/varelser uppföra sig lite hipp som happ och ändå komma undan med det. Men hur många relationsromaner som utger sig för att vara psykologiskt realistiska finns det där huvudrollen agerar osympatiskt och man ändå gillar henom? Oftast är det bikaraktärerna som får stå för det osympatiska, inte huvudpersonen.

Jag kan bara utgå från mig själv som läsare när jag skriver. Jag GILLAR människor jag kan identifiera mig med när jag läser. Och det betyder inte att de måste vara superkloka, genomtänkta, hjärtegoda eller alltid göra det som förväntas av dem (även om jag nu råkar vara allt det jag precis räknade upp… paus för gapskratt.) Men det kräver någon sorts… hjärta. Att personen jag förväntas följa är någon med värme, någon som vill något gott även om det blir kokobahia av det hela. Det får inte vara någon som egentligen skulle kunna agera ”rätt” på ett lätt sätt om hen bara tänkte/kände efter, jag måste kunna förstå eller åtminstone ana skälet till att det blir som det blir. Just nu är jag skiträdd för att min huvudperson (som faktiskt också heter Caroline, Pernilla! Och är gift med en… Adam. Haha. Great minds think alike.) blir någon man vill ta avstånd ifrån, i stället för omfamna. Hon är kantig, nämligen. Men jag gillar henne ändå. Och hoppas att jag inte blir den enda.

Min huvudperson är inte en resursstark kvinna. Hon är en rätt trasig själ som gör så gott hon kan. Hennes ”bästa” är inte mycket mer än sådär, när det kommer till skarpt läge. Men hon försöker, hon tänker, känner och tar medvetna beslut. Hon vet själv att hennes beslut är dåliga, men hon tar dem medvetet. Kan man kräva mer än så?

Eller snarare: det måste väl finnas plats för trasiga själar i litteraturen? Även om de råkar vara kvinna?

Ursäkta utviket. Nu ska det skrivas vidare här, jag måste nämligen se till att Caroline hamnar i ännu en situation hon inte klarar av. Hej så länge.