Jag prokrastinerar. Skriver långsamt och mödosamt några meningar, sedan får jag för mig att jag måste snickra en kryddhylla. Så då snickrar jag en kryddhylla. Man kan ju åtminstone vara glad för att mitt prokrastinerande resulterar i något annat konkret.

IMG_20131101_121645

Världens enklaste lilla hylla. Lite planhyvlad furu, 8mm-varianten, rundad kant upptill (jag använde ett dricksglas som mall att såga efter) och ett par hål för rundstavarna som ser till att inget trillar ner. Jag ska måla den, men det får bli imorgon.

Hyllan ovanför den är bland det första jag gjorde i slöjden. Jag kan inte ha varit mycket äldre än nio-tio år. Det är en nästan likadan hylla, minus rundningen och stavarna. Lite skev och grov, men den funkar fint. Ibland funderar jag på det där, vem som egentligen lärde mig att snickra. Jag vet inte riktigt. Det var definitivt inte pappa, han lyfte aldrig ett finger med något praktiskt över huvud taget, han var för rädd om hårlacket och pressvecken. Mamma då? På sätt och vis, men ändå inte. Min mamma var (och är fortfarande i viss mån) en redig kvinna. Jag minns en gång när videon gick sönder när jag var barn, mamma sa vi öppnar den och tittar inuti om vi ser nåt som är trasigt! och så öppnade vi videon, och mamma knackade lite här och petade lite där och grejsade och videon gick igång. Hon hade ingen aning om vad hon hade gjort, men det funkade. Och när min cykel fick punka var det alltid mamma som drog ihop indianhåret i en tofs och hällde upp vatten i badkaret för att se var det pyste. Men snickrande och målning? Absolut inte. Min mamma kallar det karlgöra.

Man kanske kan tänka att jag har ärvt mammas praktiska sinnelag men använder det annorlunda. Det jag har fått med mig är att man inte måste veta hur man gör för att göra saker. Man kan lära sig det på vägen. Det är vad jag brukar säga till vänner som undrar om jag inte är rädd för att göra fel när jag till exempel sätter kakel och sånt. Det värsta som kan hända är ju att man gör fel, och då måste man börja om. Men värre än så blir det inte. Om man dessutom som jag mestadels använder sig av begagnat eller loppis/Blocketfyndat material, då har man råd att experimentera lite.

Jag älskade träslöjd och hatade syslöjd på mellanstadiet. Jag älskade dofterna i slöjdsalen och att få använda bandsågen trots att det var farligt. Att virka mumintroll och sy ett fult linne i styvt tyg däremot, det var inte alls lika magiskt. Jag kan fortfarande inte virka. Men jag äger en egen geringssåg och cirkelsåg och sticksåg och flera handsågar. Och det trots att jag inte vågade välja träslöjd på högstadiet. Det var killgöra.

Det känns fint att ha fått ordning på kryddorna. Då ska jag väl öppna mitt manus igen och se vad jag kan hitta på med det.