“Long live the beauty that comes down and through and onto all of us.”

Laurie Anderson har skrivit en sorts dödsruna om sin man, Lou Reed. Jag läste den och undrar över kärlekens natur. Undrar över min egen natur, och om de två går att föra samman. Jag vet inte.

I natt, helt oväntat, för det var mycket länge sedan nu, drömde jag om Den Där Mannen. Det undermedvetna plockar fortfarande fram en känsla av ömhet, även om jag i vaket tillstånd inte känner den. I drömmen gav han mig en puss ovanpå huvudet, fontanellen, där mjukdelarna växer samman i takt med att man som barn hårdnar i skalet. Precis den där punkten som massören jag gick till för länge sedan kallade ingången för ljus, öppning. Den stängda öppningen. Där gav han mig en puss och i drömmen litade jag på honom till hundra procent. Det var nytt, eftersom jag aldrig har gjort det i världen utanför drömmar och fantasi.

Hur som helst. Jag vaknade förstås, och låg länge och tänkte. Undrade om jag skulle glömma drömmen, men det gjorde jag inte. Den har legat kvar i mig hela dagen, som en påminnelse om vad det är jag saknar. Inte honom, nej, utan öppningen, tilliten, mjukheten som släpper in ljus.

Long live the beauty that comes down and through and onto all of us.