Det gör mig så himla ledsen att det behövs. Samtidigt är det så självklart att behövs det, då ska jag hjälpa till.

Ni har säkert hört om Matkassen på facebook. Det är ett fantastiskt initiativ där människor som har hamnat i ekonomisk kris kan få hjälp med mat och annat de behöver. Igår var det en mamma med barn här i närheten av mitt sommarhus som behövde hjälp, och jag åkte dit idag med så mycket basvaror och tvättmedel och toapapper jag kunde. Samt en ordentlig påse lördagsgodis, för lite snask ingår faktiskt i basbehovet. Hon var både generad och glad. Generad över att behöva, glad över att få hjälp av en främmande. Eller av två, jag hade en kompis med mig också som bidrog.

För mig är det inte svårt att föreställa mig den omvända situationen. Jag vet hur det är att ha väldigt lite, och jag vet hur det är att leva med ekonomisk oro. Alltså är det inte svårt att vilja hjälpa till, även om det är en helt främmande människa. Vi angår alla varann, och i morgon är det kanske jag som behöver en utsträckt hand. Men det gör mig skitförbannad att det är så här Sverige ser ut idag. Att det sociala skyddsnätet har blivit så svagt att människor måste förlita sig på främlingars välvillighet i stället för på en samhällsstruktur som håller folk under armarna när de halkar. Man kan nämligen inte lita på att vänner eller familj ska kliva in när det behövs. Alla har inte vänner och familj som kan det. Det kommer alltid att finnas folk som halkat emellan.

I väntan på att politiker ska inse vad som är viktigare än jobbskatteavdrag vill jag be er som kan – gilla matkassens sida på facebook och håll ögonen öppna. När någon i närheten av där ni bor behöver hjälp, sträck ut en hand, och var en medmänniska. Man kan inte hjälpa alla, men man kan hjälpa någon.