Om två veckor flyttar jag från huset till västkusten. Om två och en halv vecka börjar jag repetera teater. Den här hösten har gått så otroligt fort, förvånande fort faktiskt. Det hänger säkert samman med att jag har varit så nöjd. Inte ens november har tagit knäcken på mig som den brukar. Jag har visserligen sovit massor och varit tröttare än vanligt, men inte på ett plågsamt sätt. Tvärtom.

Det har varit goda dagar. Jag har lagat mat och ätit den. Bakat bröd och kastat det för att det inte var genomgräddat. Fyllt på fågelmataren varje morgon och förundrats över att småfåglarna tömmer den på en timme. Lekt med tanken att snickra ett fågelbord men inte kommit mig för att börja. Haft ont i kroppen på nya ställen, javisst, men samtidigt känt att det går att leva med det ontet utan att göra för stor sak av det. Jag märker att jag har lättare för att låta ont rinna av, inte bara det fysiska utan också annat som trillar i min väg, andras ont som är ute efter att stickas. Jag tar inte emot det längre och det, det är kanske den största lättnaden av dem alla.

Alla borde gå med sina tankar på det här viset ett tag, jag tycker det. Om inte annat för att själva höra dem. För att få tag i.

Nej, jag har inte skrivit så mycket som jag önskade. Men jag har skrivit, varje dag. Och jag är på väg någonstans med det jag skriver. Det riktas, även om jag ser att mycket fortfarande spretar. Men det är på väg någonstans, precis som jag. Vägen dit måste väl få vara så lång som den är. Det viktiga är att gå vidare.

Idag kammade jag till min nya korta frisyr på ett nytt sätt. Sedan såg jag mig i spegeln och tänkte att jag var söt. Det var fint.

Det enda som oroar mig just nu är att katten kommer att vantrivas med att behöva vara inne hela dagarna i en liten lägenhet som varken är min eller hennes. Jag ska packa med en av fällarna härifrån, så att vi båda har något som luktar hem.

kom in