Minns ni löftet jag gav mig själv förra året?

Ja, så hur gick det då?

Ärligt talat är svaret: sådär. Det gick skitbra fram till kombinationen att jag blev asförkyld och det var femton minusgrader och jättemycket snö överallt. Jag fortsatte försöka ett bra tag till, det ska framhävas. Men efter ett tag blev jag helt enkelt ganska trött på att sladda runt i snön, och som vi ju alla minns trots den här magiska sommaren vi har haft var det ju en lång och hård vinter.

Jag ersatte utepromenerandet med en hel del annat. Under ”våren” (ja, för ni minns väl att snön låg kvar en bra bit in i april?) hade jag gymkort för första gången på många år och både gick och sprang på löpband regelbundet, men inte varje dag. Jag gav mig på att bikramyoga, körde 30 day shred och åkte en hel del skridskor också i vintras, men jag hade ju bestämt att det inte skulle räknas. Promenerandet sjangserade totalt när det blev jobbkonflikt och väldigt mycket stress. Tyvärr, för det var väl egentligen då jag hade behövt det bäst. Men faktum är att jag i det läget inte orkade ge mig själv ett till måste. Jag var för trött.

Om jag ska ge mig själv betyg får jag tre av sex möjliga. Eller kanske tre av sju, om man ska räkna dagar i snitt i veckan under hela året jag faktiskt tog den där halvtimmen.

Nu har jag, sedan ett par veckor, återupptagit det. Såhär lagom till vintern igen? Är jag dum eller bara envis? Nej, det är enklare än så. Från teatern till lägenheten där jag ska bo ett halvår är det enligt googlemaps 3,1 kilometer. Det är ett ganska perfekt promenadavstånd, tycker jag. Morgon och kväll blir det en halvtimme i stöten, det.

I alla fall om det är skottat.