Betraktelse: jag skulle vara en skitdålig mamma. Jag baserar detta uttalande på att jag hönsar och oroar mig så mycket för katten att det är direkt löjligt.

Katten harklar sig lite, liksom hostar till. Jag: åh herregud hon är sjuk! Men hon är inte varm på öronen så det är inte feber. Alltså inte kattpest. Och hon är ju pigg för övrigt och äter bra. Äter bra! Har hon fått mask?

Katten var inne hela dagen igår eftersom jag var på besök hos mamma och morbror, så idag har katten varit ute från tidigt i morse till halv två utan att titta in någon gång i timmen som hon annars gör. Antagligen mycket spring i benen. Jag går ut och ropar på katten vid tolv. Katten kommer inte springande och jamande som hon brukar när jag ropar. Jag: åh herregud nu har det hänt nåt! Borde jag ta ett varv neråt vägen och se så att hon inte ligger skadad? Fast hon är ju rädd för vägen. Har hon sprungit bort och ligger skadad i skogen? Åh herregud tänk om någon har STULIT MIN KATT!!!!

Katten kommer upphoppande på fönsterblecket till rummet där jag sitter och väntar. Jag studsar upp, öppnar fönstret och ropar, lite för lättat och lyckligt och högt, heeeeej! Lilla finkissen vad SKÖNT att du kommer hem! Åh vad bra. Är du sugen på godis? samt tvångsklappar henne.

Hade katten varit tonåring hade jag varit den vidrigaste mamman i mannaminne.

För övrigt funkar inte min hjärna nu. Jag var ju och provfilmade för en grej i början av november, och igår fick jag veta att de har börjat ringa runt med besked. En av tjejerna som provade för samma roll som jag, en av de där tjejerna som får stora fina huvudroller i allt annars, hon har fått nej. Så nu sitter jag med tidernas magont och är svinnervös och både vill att de ringer och vill helst inte alls att de ringer. För så länge de inte har ringt har jag inte fått nej. Så länge de inte har ringt finns fortfarande möjligheten att de säger ja.

Herregud. Vad gör katten?