Ja, jag är förkyld och hängig så här lagom till repstart på teatern, så idag har jag legat i soffan och sett två mycket bra dokumentärer. (Jag har skaffat Netflix, förstår ni. Det är jag mycket nöjd med.) Den första dokumentären jag såg heter ”After porn ends” och den andra heter ”Love addict”. Man skulle kunna tycka att de här filmerna på ett sätt ligger så långt på skalan från varann som filmer kan komma, men faktum är att de har en hel del gemensamt.

”After porn ends” är en film om några av porrens största stjärnor, och vart deras liv har tagit vägen efter att de pensionerat sig från porrbranschen. Dokumentären väljer inte sida, det vill säga, den är varken för eller emot porr som sådan, utan intervjuar gamla porrstjärnor helt förutsättningslöst. De har också väldigt olika åsikter om vad livet i porrbranschen har gjort med dem. Ett par har blivit starka porrmotståndare, ett par andra arbetar pro porr. En av männen har förblivit ensam eftersom han förlorade förmågan att umgås med kvinnor utanför sex, två andra män har levt i långa äktenskap. En har valt att bosätta sig i Utah, för där är porr förbjudet, så risken är mindre att hon blir igenkänd med sina barn på stan. Paradoxalt nog är hon ändå en av dem som inte fördömer porrbranschen utan tycker att hon har utnyttjat den, inte tvärtom. Hon har dessutom en IQ på 156 och är medlem i Mensa. Den yngsta av kvinnorna kampanjade för att bli guvernör i Kalifornien, med vallöften som att lap dances skulle bli avdragsgilla och att man kunde byta vapen mot porr. Hennes valkampanj såg ut så här. Hon har också varit med i reality-tv där hon har varit på behandlingshem för sitt missbruk, med andra kändisar.

En av kvinnorna har blivit prisjägare och privatdetektiv, och berättar i en sekvens om hur män på porrmässor brukade komma fram till henne och säga att hon var deras favorit, eftersom man såg att de flesta fejkade, men att hon aldrig gjorde det. Och i intervjun visar hon mekaniskt med fingret i munnen, i handen, i näsan, hur det känns att göra porr. Det är inte sex, det är bara kroppsdelar som slår i varann. Hon skrattar till och säger I was the biggest fake. Hon pratar om att hon aldrig var i sin kropp, utan liksom flöt utanför och såg sin kropp göra det hela. På psykologspråk kallas det dissociation. Det är ett sätt för människor att hantera trauma eller stark stress. Så fort hon fick ett arv och såg sin ekonomiska möjlighet att lämna branschen så gjorde hon det.

En av de andra kvinnorna berättar att hon tyckte att hennes första film var värre än att prostituera sig, eftersom det var så många i rummet som gick runt och gned sig. Ändå blev hon en av branschens stora, hon spelade in drygt 40 filmer. Hon var populär för att hon såg så oskyldig ut. Idag har hon slutat, arbetar mot porren och kämpar för att få bort alla bilder av henne som fortfarande ligger kvar på nätet. Hon äger dem inte själv, så det finns flera sajter i hennes namn som hon inte kan göra något åt.

Det som slår mig när jag ser den här filmen är att så gott som alla kvinnor i den kommer från otroligt trasiga bakgrunder, de har tidigt kastats ut av föräldrar, fått klara sig själva eller blivit utsatta på olika sätt. De flesta av dem har haft alkohol- eller drogproblem medan de gjort porr och sedan fått slita för att komma ur beroendet. De två kvinnor som är mest positiva till porren är de två äldsta, Seka som är född 1954 och Nina Hartley som är född 1959. Jag kan inte låta bli att undra om det faktiskt har att göra med att porren på deras glanstid, det vill säga sjuttio- och åttiotalet, inte var lika rå som den är numera. Samtidigt som Nina Hartley, som är en snygg, välartikulerad kvinna, säger krasst: It is legal work, but it’s fucking. With pictures. People say, you know, you should be going into politics. I say there are too many pictures of me with dicks in my ass, it is not going to happen.

Männen har klarat sig bättre. De verkar ha mer fungerande familjeliv, de två som har familj, den tredje är en i mina ögon riktigt obehaglig fan. Vad de har gemensamt är att de har hamnat i porren främst av bekräftelsebehov. En av dem säger att han hade de största brösten på skolan när han gick i sjuan. Han var tjockisen som fick sin upprättelse av att ligga med kvinnor framför kameran.

Dokumentär nummer två handlar alltså om kärleksberoende, och följer några människor i deras kamp för att bli älskade. En av männen har gått i terapi i några år, och har precis inlett ett nytt distansförhållande. Han beskriver i filmen hur andlig deras relation är, och hur deras fina kontakt ser ut. Att de har pratat i telefon ett par timmar om dagen utan att få slut på konversationsämnen. Så får vi se ett av hans telefonsamtal. Det är många långa tystnader, de säger inte mycket till varandra. Kvinnan säger knappt flasklock. Han upprepar hur trött han är några gånger, så lägger de på. Hans mamma försöker förklara för honom att man inte kan lära känna en människa på det viset, man måste se om det finns saker i vardagen som skaver innan man vet hur det är att vara tillsammans. Han fortsätter att idealisera kvinnan, ändå. Och mamman tycker ändå att den här relationen är ett framsteg, jämfört med hans tidigare.

En ung kvinna har avståndsförälskat sig i en främmande man och vet, bara vet, att han är rätt för henne. Alltså börjar hon stalka honom, skriva ut bilder på honom från nätet, har klistrat in allt som har med ”dem” att göra i en pärm. Som ett kvitto från någon butik som han har kastat, där hon har ringat in siffror. För på kvittot finns alla siffror som bildar hennes gatuadress. Det är ett tecken.

En trettioåttaårig kvinna har en relation med en tjugotreårig man på glid. Hennes väninnor försöker få henne att se att hon gång på gång tar på sig projekt, hon blir bara ihop med män som måste lagas, och så vill hon att de ska bli perfekta. Tjugotreåringen är brutalt svartsjuk och kan inte försörja sig. De gör slut och blir ihop igen. Det är hon som initierar både det ena och det andra.

Det som alla de här människorna har gemensamt är att de har upplevt smärta på ett tidigt skede i livet som har skapat ett hål de försöker fylla. Den verkliga kärleken, livet där man faktiskt ömsesidigt lever tillsammans, det räcker inte till. Drömbilden av livet är så högt uppställd att inget duger. Samtidigt klarar de inte av att vara ensamma, så de knyter sig till människor som inte behandlar dem väl, och intalar sig att det är kärlek. De är alla barn av föräldrar som antingen har lämnat dem eller misshandlat dem.

Ser ni nu likheten i de här två filmerna?

Medan jag såg film nummer två tänkte jag att de ena lätt hade kunnat vara de andra. Jag vet inte riktigt vad som gör att vagnen tippar åt vilket håll, men i grund och botten: barn som inte behandlas kärleksfullt, läser in massor av underliga saker i sex och relationer. Och så går kampen åt helt fel håll, får konsekvenser man måste fortsätta leva med.

I porrdokumentären är det en mening som återkommer många, många gånger. It never goes away. Och jag tänker att det nog egentligen inte handlar så mycket om ryktet, utan om det där hålet inuti.

Okej. Långt inlägg över. Nu ska jag se på lite komedi.