Jag förstår inte poängen med att den hårda torra huden på fötterna blir hårdare och torrare i takt med att man blir äldre. Väntar sig livet att jag ska tynga mer på fötterna nu än för tio år sedan? För i så fall har livet fel. Jag tynger mindre numera.

Å andra sidan är det en av livets enkla njutningar att dra på en varm socka på en nyfilad, nyinsmord fot som plötsligt skulle kunna bli pussad på utan att det vore äckligt för den pussande.

Pussar folk fortfarande varann på fötterna, förresten? Eller är sådant hopplöst gammeldags nuförtiden?

Jag tog en kort promenad ner till närmaste matbutik och köpte fotfil och fotkräm. De har redan sandat hela vägen, vilket jag blev lättad över. Den här uppförsbacken tillbaka är ingen lek. Jag kommer få buns of steel på ett halvår.

Apropå gammeldags försökte jag (eftersom jag har tv här i lånelägenheten) se på Idol-final. Jag klarade ungefär två minuter och slog sedan över till På Spåret. Och så sjöng Sivert Høyem där. Han har inget hår. Vi är födda samma år. Då kände jag mig direkt hemma.