Igår kväll när jag skulle sova kom jag av något skäl att tänka på Lång. Det kan ha varit på grund av det här med teater, och att jag på väg till och från jobbet går förbi simhallen, och utanför simhallen står en minibuss med simklubbens namn på, och det får mig att tänka på mina tonår, och Lång var en så stor del av mina tonår.

Jag mindes plötsligt den där skolrevyn, där vi hade inslaget ”veckans pausfågel”. Det var tre. Sparven, svanen, och den skånska örnen. Det var jag som var den skånska örnen. Jag kom in iklädd en oerhört fånig kostym, stannade mitt på scenen, tittade allvarligt på publiken. Så gjorde jag ett riktigt idiotryck och kastade med kraft upp händerna i en konstig form över huvudet. Det där rycket tyckte Lång var det roligaste hon någonsin hade sett. Hon tyckte att det var så fruktansvärt roligt att hon inte ens kunde se på när jag gjorde det, på riktigt var hon tvungen att vända bort huvudet, hon började skratta bara vi pratade om det numret. Dessutom var det hon som med allvarlig P1-röst skulle säga i mikrofon: ”Den skånska örnens parningsrop: kåttilättör!” innan jag rusade som en galning av scenen åt hennes håll. Hon klarade det inte en enda gång. Den allvarliga P1-rösten bröt ihop fullständigt. Varje gång.

Lång, du var mig så oerhört kär. Jag önskar att du visste hur lycklig det gjorde mig att få dig att skratta sådär. Hur bra det kändes när det sprack i din kontrollerade fasad och skrattet bubblade genom den sprickan utan filter. Jag hoppas att du visste det.

Cancer kan äta upp människor, döda. men på vissa sätt kanske de blir ännu mer levande då. Så länge jag finns, så länge det finns minibussar och simhallar och skolscener, så kommer jag då och då att minnas Långs skratt, hennes bubblande hejdlösa, levande skratt. Jag kan höra det genom årtiondena, bortom cancerceller och vänskap som blev sporadisk och en gravsten jag inte ens vet vart den finns. Och jag ler med henne och är glad för att hon fanns.