Där fick man sig en liten knäpp på näsan, ja.

Jag har ju haft ett sjutusan till år vad det gäller prövningar. Det har varit ett av de tyngsta på ett bra tag. Och jag har ju varit väldigt trött, känt mig svag, gäspat mer än vanligt, haft huvudvärk, gått med en slags utmattningskänsla ett bra tag. Men man vänjer sig ju vid det mesta. Jag har märkligt nog slutat förvänta mig att jag ska känna mig stark, accepterat att det är så här jag har det.

Igår gav jag ju blod. Och det visade sig att jag har alldeles för lågt hb. Det är det som i folkmun brukar kallas att ha blodbrist. Ligger man på den nivån jag gjorde igår normalt, då får man inte ge blod. Och ligger man på den nivån när man i vanliga fall brukar ha ett drygt tjugo punkter högre värde, då är det ett tecken på antingen att man har haft en infektion nyligen eller har en inflammation i kroppen. Helt enkelt – något är fel.

Jag har inte varit sjuk på ganska länge, alltså sjuk som i infektion. Däremot har ju mina inflammationer glatt florerat. Det här är första gången det visar sig i form av dåligt blodvärde. Och det gjorde mig ärligt talat ganska bekymrad. Det jag kan göra på egen hand är att äta mer järn, folsyra och c-vitamin för att försöka få upp blodvärdet till det normala igen. Men lyckas inte det, ja, då är det något som är fel på mig på riktigt. Och näää, vad jag inte har lust att ge mig in ännu en snurr i vårdvärlden för att ta reda på vad.

Jag har köpt mina vitaminer och Blutsaft utöver de järntabletter man alltid får på blodcentralen, samt en flaska tran. Håll tummarna för att det här vänder på en månad. Då tänker jag nämligen gå och ta ett blodprov igen för att kolla läget.

Det vore fint att få känna sig pigg snart igen.