Så får jag ett lyckligt meddelande från Nico om att hon ska på dejt och att han verkar normal, och jag ler lite med henne samtidigt som jag tänker att det ju egentligen är helt absurt att man ska bli lycklig av att någon verkar normal, men har livet varit lite snålt med normalitet inom kärleken kan det väl vara så att man just i första hand, helst av allt och väldigt gärna, vill ha just normalitet. Och Låtsasbrorsan har en sorts förvånad kärlekssorg, inte den här gången heller alltså trots att det var hon, på riktigt Hon, och han frågar mig om de har rätt, de där som säger att han måste vara mindre intensiv i kärlek och vänta sig mindre, och jag blir skitförbannad, för det är klart att de inte har rätt.

Vi är de vi är. Det kan vi inte göra så mycket med. Det enda vi kan välja är hur vi möter och bemöter dem vi ska vara med, och väljer vi uppriktighet och innerlighet är det i sig gott nog. Det måste få vara gott nog. Och nej, jag tror uppriktigt talat inte att Hon lämnade honom för att han älskar henne för mycket, utan för att Hon har problem med att leva i sin egen kärlek. Det är en helt annan sak, det där att verkligheten när den bjuds ibland inte känns som man föreställde sig, att det är lättare för vissa att vilja ha något i teorin än i verkligheten. Vissa verkar ha det som en generell regel i livet, att deras bild av sig själv och av vad de vill ha skorrar falskt när det faktiskt står där framför dem. Då vill de plötsligt inte alls varken vara eller ha.

Och jag då? Jag vet inte. Jag har inte älskat på länge nu. Det känns sorgligt, att inte ens ha någon jag kan leka med drömmarna kring. Det är tomt, torrt, tömt på kärlekslagret. Jag känner mig… obrukad, som ett stycke jord i träda. En kropp som inte riktigt hänger med, en själ där det är stillsamt och blankt, stilla sjö. Det är inte på något vis obehagligt, men jag känner mig som jag föreställer mig att det är att vara gammal, när allt det som låg framför en ligger bakom i stället, när det man har kvar är minnen, smulor, aska.

Ibland tänker jag på mina forna kärlekar bara för att minnas hur det är att älska. Jag minns händer över mina axlar, händer över mitt ryggslut, händer i mina händer. Ögon i mina ögon. Själ i min själ. Och jag vet att det kan vara lika ensamt att älska som det är att inte älska. Jag vet också hur frustrerande det är med kärlek som varken lever eller dör, som befinner sig i ett limbo. Jag kommer aldrig mer att välja det.

Jag har nått botten, tror jag, botten i mig. Vad var det Ekelöf skrev om det?

Gå den undre och inre vägen:
Det som är botten i dig är botten också i andra.
Svårt att vänja sig vid sig själv.
Svårt att vänja sig av med sig själv.