Och jag firar jul hos mamma för första gången på många år, vi sitter iklädda varsin blå pyjamas och tittar på tv, och vi skrattar åt Malena Ernman som gör en scenvolt och sjunger samtidigt, och där sitter vi. Där sitter vi. Mamma har griljerat en liten julskinka, utöver den är det vanlig mat, vanlig mammamat, och vi delar på en folköl och mamma säger att hon kommer att bli full, och jag säger inte då och mamma tar lite till.

Efter ett tag, jag vet inte hur hon kommer in på det, så plockar hon fram en massa gamla pass, makulerade, och i dem alla foton, på henne och på pappa och på lillebror som är kanske åtta år och jag ser mest på bilderna av henne, de gamla bilderna där hon är så ung, hon är ungefär lika gammal som jag är nu. På den bilden där hon är runt fyrtio har hon nästan samma frisyr som jag har nu. Jag tar ett kort av det gamla passet, och ett av mig, och lägger bilderna bredvid varandra, och tänker att cirkeln är sluten.

IMG_20131224_210020

Mamma somnar under Love Actually, jag ser hela trots att jag har sett den flera gånger förut, jag tycker om den filmen, och när jag går och lägger mig ligger mamma och snarkar lite. De på våningen över har fest, det går en basgång och röster genom taket, jag somnar till deras rytm.

På morgonen kommer morbror och hans fru för att äta frukost med oss, de skrattar så glatt, har så varma ögon när de ser på mig. De berättar fnissanekdoter, som den om honom som försökte stjäla en frusen kyckling på Willys, och stoppade in den i sin hatt, och blev så kall på huvudet att han svimmade i kassakön. Jag tänker att det där är ett typiskt exempel från verkligheten som skulle ha verkat för mycket om man hade hittat på det i en bok. Vi skrattar allihop, öppet, hjärtligt, jag ser min moster klia morbrors rygg med kärlek i fingrarna och måste skratta lite till bara för det.

När jag kommer tillbaka till huset är katten oerhört upptagen med att jaga något som prasslar under skänken, och javisst är det en mus, ingen näbbmus den här gången utan en riktig brun husmus, blanksvarta ögon och vita öronlappar, och den kommer undan vår gemensamma ansträngning och springer in bakom spisen. När jag drar ut den är musen borta men det finns ett hål i golvet där brädan inte sluter tätt mot skorstenen, en bekväm in- och utgång rakt in från husgrunden. Jag går ut i boden och hämtar sand och kalk, blandar till kalkbruk och täpper till, väl vetande om att det finns många fler sådana hål i gamla hus och att det här bara är ett av dem. Katten sniffar och sniffar runt skänken tills jag har städat bort muspluttarna, då lägger hon sig i fåtöljen och sträcker nöjt ut frambenen.

Det är frid den här julen. Det här är verklig frid.