januari

Jag jobbar för mycket, som vanligt jobbar jag för mycket, och kroppen har börjat säga ifrån på allvar nu, så jag tänker att jag måste börja träna igen och försöka rädda det som räddas kan. Jag börjar med Bikramyoga och älskar det, ända tills mina karpaltunnelhänder vrålar att de inte alls älskar det lika mycket som jag. Jag är på sätt och vis förälskad i någon, någon med varma händer och varma ögon, men vet hela tiden att det aldrig kommer att gå längre än att känna just värmen i blicken, och kanske att det faktiskt räcker. Jag njuter av att möta den värmen, av att sitta bredvid honom på caféer och prata och känna att jag känner.

februari

Kroppen ballar fullständigt ur, IBS och reumatism och trött trött trött och jag bara jobbar, det enda jag gör är jobbar. Till slut lyfter jag mig ur träsket en kväll och går och lyssnar på en konsert där jag påminns om att jag måste försöka göra något åt mig och min ledsna trötthet, och jag kramar någon som en gång var min vän och tänker att jag inte känner henne alls längre. Jag kommer på mig med att undra hur hon har det, samtidigt som jag känner tydligt att det inte egentligen finns någon plats för den vänskapen. Jag ligger med huvudet i mammas knä för första gången på åratal, och det känns skönt.

mars

Det är filmpremiär och jag klär mig i all färg jag har och har roligt, trots eller kanske för att jag inte orkar sätta på mig annat än förnuftiga skor. Jag försöker fortfarande besegra kroppen som skriker att den inte orkar, nu försöker jag med Jillian Michaels och svullnar upp och har ont, men är ändå inte beredd att ge upp än. Av en slump råkar jag få se en bild på en katt som behöver ett nytt hem, en vacker raskatt som är rädd för hela världen och som katthemmet säger att man måste ha mycket tålamod med, och jag vet inte varför, men jag tänker direkt att det där är min katt och åker och hälsar på henne, och hon får följa med mig hem. Redan första kvällen stryker hon sig mot mig och lägger sig att sova vid mina fötter.

april

Det ligger fortfarande snö kvar, det är evig vinter, och jag kör ner ett hittat vackert bord som någon har kastat till mitt hus, där vattnet har frusit någonstans i ledningarna trots att jag stängde av det och trots att jag tömde rören. Kaminen som jag har köpt står och väntar i hallen på att det ska bli sommar och dags att installera den. Jag längtar så mycket till sommaren, och till att vara ledig, jag har glömt hur det känns att vara ledig. Jag jobbar så mycket att det borde vara förbjudet. Och så kulminerar det hela i en strejk, en strejk som tar ifrån mig det sista av lust och glädje som jag har. En stund tänker jag att jag inte orkar mer, att jag måste lämna den världen helt.

maj

Det börjar äntligen bli vår, en mer efterlängtad vår får man nog leta efter, och jag får ett samtal från en vän som undrar om jag vill spela teater igen, det blir vår. Jag gräver ett grönsaksland på landet och rycker upp nässlor och lägger dem i vatten, när jag kommer tillbaka nästa gång luktar det gödsel om hinken lång väg. Hemma har jag ingen ork, ingen ork alls. Jag har gett upp kriget mot kroppen, erkänt mig besegrad, slutar försöka träna och börjar äta värktabletter. Jag har dåligt samvete för min låga kreativitet, jag skriver mycket mindre än jag någonsin har gjort, men jag jobbar sönder mig så att det inte finns något kvar till det jag vill och det jag är.

juni

Jag åker till landet med allt jag har och är, vilket just då inte är mycket mer än en urlakad längtan. Jag får besök av en vän och åker som hastigast och hälsar på en annan på Gotland, och det är vackert och varmt och jag har så förfärligt ont i kroppen. Jag går med katten i koppel runt gården i några veckor innan jag börjar släppa ut henne fri, och hon blir en katt som får bättre och bättre självförtroende. Kreativiteten vaknar sakta till liv, men det är inte huvudet utan händerna som vill skapa och forma. Jag målar och snickrar och gjuter betonggolv, klipper gräsmattedjungel och plockar fästingar från katten.

juli

Katten kommer med sin första jaktgåva till mig, en halvdöd snok, och ligger stolt bredvid den och visar upp när jag öppnar dörren. Jag syr rullgardiner och snickrar uggleholk och ordnar i köket. Morbror och takläggaren kommer och mäter och planerar takbytet, jag serverar dem min hemgjorda flädersaft och takläggaren blir så förtjust att jag ger honom en flaska att ta med sig hem. Jag får hjälp att installera kaminen och jag fyller år. Vi äter frukost ute på gräsmattan och det är en gyllene morgon, vännernas fyraåring har fått en pilbåge och en av pilarna hamnar på mitt tak, vi klättrar upp och hämtar den. Jag åker tillbaka till Stockholm, klipper lugg och städar upp i den trötta röran jag lämnade.

augusti

Jag jobbar igen och den stora tröttheten kommer nästan omedelbart tillbaka. Människorna som jag tycker så mycket om kramar mig och är oroliga, jag rycker på axlarna och säger att semestern tydligen inte räckte. Jag tar blodprover och allergiprover. Det börjar regna. När jag kommer tillbaka till landet tror jag fortfarande att jag ska hinna skriva färdigt min bok, men klarar inte riktigt av att sätta på den kranen. Vardagen kostar fortfarande för mycket, kroppen är fortfarande inte på min sida. Nästgårdsmannen dyker upp full och väcker mig en tidig morgon, jag blir genuint förbannad och släpper ut det. Jag släpper taget.

september

Det känns fortfarande mer som sommar än höst, jag får bredbandet installerat och blir bjuden på tidernas trevligaste kräftskiva. Mellan har rökt egen lax och den är så god att det är bland det godaste jag någonsin har ätit. Jag snickrar, målar och översätter, men skriver fortfarande för lite. Det är som att både min hjärna och mitt hjärta har tagit en paus, en liten slummer för att återhämta sig. När jag skickar in mitt sista översättningsuppdrag ska jag bara skriva, inget mer, och jag inleder med att gå på bokmässan en enda dag, men det räcker, tusen intryck, och jag blir påmind om på förlagsmiddagen vilka fina människor jag har fått möta för att jag skriver.

oktober

Det börjar kännas höst, vacker höst, det är färgrikare än på många år, och C döper sin dotter, i kyrkan läser jag dikt och måste hålla mig för gråt. Jag börjar äntligen känna igen. Det gör mig ledsen, jag är ledsen. Jag sover många timmar per natt utan att bli piggare. Och jag ligger mycket i soffan och ser på film. Jag börjar skriva, men det går sakta, plågsamt, kanalen dit är fortfarande trång, liksom igenslammad av året som varit. Men jag envisas och tvingar fram ord efter ord genom den motvilliga tunneln. Jag får ett nytt tak och bjuder på en väldig massa mat.

november

Jag får äntligen den där provfilmningen jag har varit lovad sedan i våras, och jag går och klipper mig för att känna mig extra fin och stark inför den. Det är ett otroligt misslyckat drag, när jag kommer därifrån känner jag mig fråntagen min säkerhet i stället för tvärtom. Jag åker till min frisör i Stockholm som räddar det som räddas kan, går på förlagsfest, dagen efter provfilmar jag och åker till huset igen. Det börjar bli kallt. Jag undrar varför jag är så trött, det är en trötthet jag inte känner igen, och jag börjar bli orolig. Jag skriver så mycket jag klarar, och det börjar bli något, men det går fortfarande så sakta, saktare, saktaste.

december

Det gör ingenting att det inte kommer någon snö, jag tar gärna en mild vinter i år. Sviterna från den förra sitter fortfarande i. Jag får nej på provfilmningen, släpper snabbt besvikelsen. Jag åker till Uddevalla och installerar mig i ny lägenhet, på ny teater med nya kollegor och en ny regissör, och jag trivs och tycker om dem. Det gör mig gott. Jag är fortfarande trött, och den här gången visar provet att jag har blodbrist. Utanför mitt fönster på åttonde våningen flyger kajorna i stora flockar, ibland ser det ut som ett svart moln som lyfter. Himlen är oändligt föränderlig. Det gör fortfarande ont i kroppen, men det gör lite mindre ont. Och när julen kommer är den fredfull och klar.