Det är nära att köra, jag åker på nyårsaftons morgon och är framme redan innan lunch. Så går vi iväg till Camus’ bror och hans fru, deras lägenhet fylls med folk, och vi dricker bubbel och äter foie gras med någon slags underbar äppel-plommonröra på och pratar, och jag sitter länge och diskuterar Buenos Aires med en arkitekt och tänker att det är lätt, det är en sådan där dag då allt går lätt. När brunchen börjar närma sig sen eftermiddag går vi därifrån, tillbaka till Camus, byter om till klänningar, hennes är grå och sitter som målad, min är den jag hade på min bokrelease, den är len och mörk och har fickor och skärp och det är lätt att känna sig fin i den.

Vi tar trikken bort till Systersjälen, hon är klädd i lila med en urringning som menar allvar, mannen stilig i fluga, och dottern, herregud dottern ska vara med sina vänner och har lockat håret med tång och har klänning över tonårsbröst och får låna ett par högklackade skor av sin mor, och jag minns henne som den lilla fyraåring hon var när jag lärde känna min Systersjäl, den lilla fyraåringen som jag lekte med över en frukost så att hon var alldeles knallröd i ansiktet av skratt. Nu är hon lockig med paljetter och högklackade skor och förklarar med himlingsögon att hon inte kan gå till festen i uggs och byta där, det bara går inte. Jag har lågklackat, pekar på fötterna, skrattar, säger att hon gör rätt. Att hon kan gå i högklackat tills hon har fått nog, sedan kan hon göra som jag. Hon är så vacker när hon ler. Så får jag låna ett par skor av Systersjälen jag med, ett par svarta sandaletter med liten guldtå.

Så går vi till middagen, och det är en så välkomnande stämning redan från start, värdinnan har rött, mycket rött, som en flamma tagen direkt ur den fantastiska öppna spisen, och vi känner oss efterlängtade när vi kommer. Hela kvällen är ett långt animerat samtal, bara uppblandat av prosciutto, melon, kalkon med len sås, dessert och viner och kaffe, och när tolvslaget kommer står vi tillsammans som barn ute på en balkong, alla åtta, och skriker små glädjeskrik över fyrverkerierna, utom han den mjuke förläggaren som viskar att det är katastrofalt för miljön, men just i kväll tänker vi inte så mycket på det, vi ooohar och aaaahar och klappar lyckligt i händerna.

Och vi sitter i soffan och vi sitter på en pläd framför brasan och vi dansar dansar dansar på trägolvet och sjunger med till de låtar vi kan och lite till dem vi inte kan också och jag är glad som ett oväder och sparkar av mig sandaletterna för att kunna dansa ordentligt och det är ett nytt år, ett rent år, där allting både är möjligt och tänkbart. När vi sitter med våra champagneglas runt soffbordet och berättar vad vi önskar oss till det nya året säger jag mindre plikter och mera lust och det fina är att jag vet att jag kan välja det själv, att just det är helt och hållet upp till mig. Så öppnar vi varsin smällkaramell med ett visdomsord, och jag skrattar och läser mitt högt.

fe66e03c727611e3b5d112ce67c0207c_8