Egentligen är det ju oerhört märkligt att det går att känna sig så genuint glad och så sårbar alldeles samtidigt. Jag gissar att det går att jämföra med en förälskelse, faktiskt. Det lyckliga ögonblicket så parat med en känsla av att vara ängslig för att inte räcka till.

De är så fina, mina kollegor. Och jag tycker så väldigt mycket om min regissör. Vi har det snällt och roligt och stimulerande på jobbet, precis så snällt och roligt och stimulerande som man längtar efter. Paradoxalt nog gör det mig liksom lite nervös, kanske för att jag blir just ängslig för att inte hålla måttet, att vara den som förstör något. Jag får aktivt kämpa med att säga till mig själv några gånger om dagen att jag inte ska piska mig, utan bara njuta av att det är så här det är. Det är okej att vara lite dålig också om det skulle vara så. Snällt, roligt, stimulerande. Och jag klarar av att säga åt mig ganska bra, det är ändå som tur är glädjen som är det största. Men jag måste erkänna att jag önskar att det var mer självklart att gilla mig själv fullt ut. Jag önskar att glädjen var så effektiv att den totalt kvävde det där ickekreativa det är att ifrågasätta sig i onödan.

I stället får jag tänka zen och djupandas några gånger. Skrika lite kort ibland och kanske skaka på någon kroppsdel för att komma loss ur mitt eget grepp. Det är tur att jag inte är starkare än så, lite skak får loss mig rätt bra. Sedan kan jag känna glädjen igen. Tyckaomandet.

Det blåser pudersnö utanför fönstret. Gatan är isblank och sprinklad med grus för att man inte ska halka. Idag var jag och lagade ett stenskott i bilrutan, såg på medan han lade i något bindande och smälte ihop den där gropen som något vasst och hårt hade skapat i det blanka, genomskinligt klara. Och jag tänkte att det mesta går att laga. Man ser inte ens spåren. Det blir lika starkt som det var innan, det är bara man själv som vet att det har funnits en spricka. Och jag tänker på Leonard Cohen. There’s a crack in everything, that’s how the light gets in.