Idag har jag varit hos en osteopat för första gången. Det var mycket bra. Han var trevlig, hade varma händer och nynnade medan han behandlade mig. Sådant uppskattas. Dessutom lyckades han få min sedan länge inflammerade högeraxel att slappna av så pass att när jag ställde mig upp efter att han var klar, då vilade armen och handen mot kroppen på samma sätt som den vänstra. Det har den inte gjort på… så länge att jag inte minns när. Armen har alltid stått ut lite stifft och smärtsamt från kroppen, liksom legat lite framför mig.

Trots att själva behandlingen var ganska mild (med andra ord, inte i närheten av lika intensiv som en massage till exempel) känner jag mig helt mör. Manglad. Axeln och mina karpaltunnelhänder liksom pulserar, ryggen med, där det brukar värka när jag vaknar. Och jag känner mig… balanserat skev. Det vill säga, jag känner mig sned för att jag inte är det. Skitskum känsla. Ska bli spännande att se hur länge den håller i sig, för det känns… bra.

Han visade var på kroppen mina största knutar finns. Det är i mitten, under hjärtat. Och jag fick nästan en liten klump i halsen, för jag kände det, kände igen. Jag tror att jag har samlat på mig en del smärta genom åren, byggt en liten boll av nerver och tårar som trycker och pressar och då och då liksom läcker iväg till andra platser. Jag tror att jag i största delen av mitt vuxna liv har letat efter sätt att nysta upp den knuten. Lite i taget, en nerv i sänder.

Det kanske finns en tid för allt jag längtar efter.