Mats vänder sig över på rygg, stånkar lite medan han gör det, men säger ingenting. Hon vänder inte huvudet åt hans håll, låter bara blicken fortsätta vila ner över den aldrig stillnande vattenkanten. Barnen plaskar på den grunda delen. Hon ser Majsan och Emmy bland dem, trygga innanför linjen av frigolitkulor trädda på en lina. Ett överdimensionerat halsband för att försäkra att barnen håller sig där de bottnar. Hålla fötterna på säker mark. Hon blundar kort, tillåter det att stinga till.

”Är du törstig?”

Mats har satt sig upp, tydligen gjorde det för ont att ligga så mot det hårda underlaget. Hon vet att de borde ha packat ner luftmadrasserna, även om han inte säger något om det ser hon på hur han rör sig att det värker i ryggen igen. Hon skakar lätt på huvudet till svar, kinden raspar mot handduksfrottén. Mats öppnar kylväskan, fiskar fram en läsk, hon hör det karaktäristiska pyset när han knäcker den öppen. Hör ljudet av bubblande kolsyra när han tar de första klunkarna och blundar igen. Minns hur det kändes mot huden när den där iskalla handen som ställt vattenglaset på bordet strök utmed hennes ryggslut, ner över de svultna skinkorna, känslan av pirrande sockerdricka rusande ner mot låren, hon förstår fortfarande inte hur en så kall hand kunde vara så het. Nej. Hon skakar omärkligt huvudet mot frottén. Bort med dig. Du finns inte.

”Du börjar bli röd. Här.”

En flaska solkräm i synfältet. Hon sätter sig upp och snor snabbt ihop håret i en fläta. Håret som han löste upp, snurrade in båda händernas fingrar i, mumlade så mjukt innan han bestämt drog det bakåt. Hon skakar på huvudet igen. Nej!

”Ska jag smörja in dig på ryggen?”

Hon nickar och ger honom flaskan tillbaka, drar ner bikinins axelband över armarna och lägger sig på mage igen. När Mats knäpper upp bikinin baktill ryser hon till och han skrattar. Krämen svalkar blått mot hennes stramande hud, mildrar brännandet. Hans händer är torra och snälla, välvilliga. Hon klarar det i ungefär trettio sekunder innan hon knäpper bikinin, sätter sig upp och själv börjar smörja in sig på framsidan. Magen. Låren. Upp över bröstet och halsen. Känner fladdret av tänder under örat, blundar, besvärjer.

”Mamma, jag vill ha glass!”

Majsan kastar sig ner i hennes knä, isande droppar, hår som sjögräs mot de blåaktiga läpparna, små ivriga händer om hennes arm.

”Du är ju jättekall redan som det är, gumman!” svarar hon och hör sig själv skratta till. Majsan skrattar också.

”Det gör inget!”

”Kom då, så går vi bort till kiosken”, säger Mats och reser sig med ännu ett stånkande, hon måste komma ihåg att fråga honom när de kommit hem om hon ska smörja honom med Voltaren. Majsan tar hans hand och hon följer dem med blicken där de går över gräset. En lång man med mörk solbränna och röd keps, en liten stumpa med blöt hårtofs rakt ut ovanför varje öra och simpuffarna kvar på armarna. De är en så vacker syn, svensk sommar, smultronställe, skogen i utkanten och glasskiosken vid parkeringen, i år är bryggan ut från stenstranden ny, och här ligger hon och klarar inte av att hålla tankarna på rätt plats, paketerade med locket på. Hon vänder blicken ut mot Emmy som har hittat någon främmande pojke att leka med. De doppar halva ansiktena och kokar kaffe som hon har lärt sig på simskolan.

När hon vänder blicken tillbaka upp mot kiosken ser hon honom igen. Han står fortfarande på parkeringen, lutad mot sin bil, ser fortfarande på henne med samma lugna, fasta blick. Hon vänder genast ner ansiktet i frottén igen, men kan ändå höra hans röst som om han viskat rakt in i hennes öra. Kommer du ikväll? Jag längtar efter dig. Och hennes kropp svarar med en darrning av ny hetta. Nej! Det var ett misstag! Varför står han där, vad väntar han på? Hon är där hon ska vara. Plötsligt blir hon livrädd att han ska försöka säga något till Mats, det är bara tjugo meter mellan dem nu, sneglar upp men han verkar inte ha några planer på att flytta sig. Han står stilla, lugn mot huven, blicken fast på henne.

Mats och Majsan kommer gående tillbaka, de pratar om myror, Majsan håller i sin strut med båda händerna och Mats sträcker en Piggelin mot henne.

”Du såg ut som att du behövde svalkas av du med”, säger han och ler.

”Tack, älskling.”

Hon lägger sig på rygg med glassen ilande mot tänderna, blundar mot solen, kisar upp igen. Sommarhimmel utan minsta spår av moln. Det ska vara vackert väder hela veckan, har de sagt på radion, det betyder att dagarna blir långa. Det är bra. Dagarna klarar hon av. Det är nätterna hon oroar sig för.