Det var inte skuld, utan den mer nedborrande känslan av skam som krökt sig fast i hans ryggrad när den tjocka damen slagit undan hans hand och väst håll dina skitiga labbar borta. Han hade försökt säga till henne att han inte alls var smutsig om händerna, mamma och han hade faktiskt precis fikat Zingo och en chokladboll och han hade fått gå på toa och tvätta händerna efteråt, men damen såg inte ens på honom längre utan bara på mamma, och trots att hon inte sa någonting mer såg hon på mamma med samma blick, som att mamma skulle vara skitig, världens vackraste mamma med världens varmaste ögon, och där någonstans hade han förbryllat förstått att det var någonting som var fel på dem. Någonting som inte gick att tvätta bort. När de gått därifrån och han frågade mamma varför tanten sa sådär hade mamma inte svarat på det. Hon hade bara tagit ett hårdare grepp om hans hand och sagt en dag kommer de alla att förstå, inshallah.

Där han står, lutad mot sin blå Hondas sommarstekande huv, får Azad samma känsla som den där dagen i klädbutiken när han var fem år och lät sig förföras av den lena velourytan på en tröja. Han vet att det är fel, att han inte får, men han släpper inte Erika med blicken. Han kan fortfarande känna hennes hud i sina handflator, lika len och förförisk som velouren, och lika förbjuden. De skrattade åt kontrasten mellan hennes fräkniga genomskinlighet och hans olivfärgade fingrar. Han ser på dem alla tillsammans, de fyra vackert blonda huvudena som skrattar och pratar och äter mackor med prickig korv, och trots att han vet med skrämmande säkerhet att han inte kan ta mannens plats i den där kvartetten står han kvar, mest för att han inte klarar av att släppa taget om henne.

Hon har varit hans handledare hela året och det största skälet till att han ens vill vara kvar på institutet. De har jobbat sömlöst ihop, trivts tillsammans från första stund. Han minns fortfarande sin inledande besvikelse när han sett de smala guldbanden på hennes vänsterhands ringfinger, och sedan hur han generat skrattat tyst åt sin egen fåfänga, som att den där mogna, intelligenta, vackra kvinnan skulle se två gånger åt en av sina unga doktorander.

Det gör ont att se på henne. Han lutar sig över på ena benet, undrar varför han ens är här och plågar både sig själv och henne. Hon har aldrig inbillat honom någonting. Du är jättefin, Azad. Verkligen. Men jag är gift, och har inga planer på att ändra på det. Hon har aldrig sagt ett ont ord om mannen som sitter bredvid henne och försöker kamma ut den ena flickans hår. Hon har faktiskt knappt ens pratat om sin familj.

När de reser sig och börjar plocka ihop sina saker skakar också Azad på sig, tar sig loss och öppnar bildörren. Stekande hetta slår honom i ansiktet, får honom att kippa efter andan, han knådar sig igenom luften ner på sätet och sätter nyckeln i tändningen. När han kör ut ser han mot Erika en sista gång. Hon står med ryggen till. Han undrar plötsligt om det spelar någon roll i sammanhanget att han är den han är, eller om situationen hade varit en helt annan om han också hade varit fräknigt ljus och hetat Pelle. Han undrar om hon skulle ha känt sig lika skitig då, eller om skiten sitter hos honom. I honom. Om han mest genom att vara den han är har smutsat ner något. Han tänker på sin mamma, på hennes varma händer och mjuka sångröst, och han skäms.

Portuppgången är sval. Han går sakta uppför trapporna, vilar i svalkan över pannan. På våningen under hans sticker en tidning ut till hälften genom ett av brevinkasten, han petar in den så att brevinkastet slår igen och fortsätter sedan upp till sig. Lägenheten är mörk och luktar fortfarande annorlunda. Han vet inte om det bara är inbillning att hennes parfym har dröjt sig kvar, ett önsketänkande, men han går fram till fönstret och slår upp det på vid gavel mot den stillastående hetluften. Han blundar ut mot solen och andas några gånger innan han släpper ut tårarna.

En dag kommer de alla att förstå, inshallah.