För Sonja Würth har tiden alltid varit viktig. Hon har i hela sitt liv satt en ära i att vara i tid, och uppskattat andra som gjort detsamma. I sina unga år var hon lärarinna, och satte en ära i också att vara en fruktad sådan, i hennes klassrum hängde rottingen löst ända fram till 1958. Sonja Würth anser att allt blev mer slapphänt när skolagan förbjöds och har öppet stått för det. Hon förstår inte ens varför ungdomarna nu för tiden gör sådant väsen av att de har ”tagit studenten” när de inte behöver ta en endaste examen eller egentligen kunna någonting, bara ha suttit av sina skoltimmar och haft råd att köpa mössan. Tiden är ur led.

Och så är det ju det där med att ha blivit så gammal att hon hör väldigt dåligt. Det har lett till att Sonja Würth har minst tre klockor i varje rum. Väggur, golvur, bordsur. Hon tycker om klockor som både tickar högt och helst slår både hel-och halvtimmesslag. Hon störs aldrig av ljuden, tvärtom är det så betryggande att det hela tiden kommer små påminnelser om livet, det gör det hemtrevligt. Det var en av hemsamariterna som klagade över ljudnivån i Sonja Würths lägenhet. Hon påstod sig riskera att få ett epilepsianfall av att klockorna inte var samstämmiga utan både tickar och slår helt oberoende av varandra. Den flickan har hon inte sett till igen, gud ske lov. Några obehagliga epileptiker vill inte Sonja Würth ha rännande i sin lägenhet.

Hur som helst ligger hon alltså på golvet nu, Sonja Würth, och väntar på den hemsamarit som komma skall, utan att ha lyckats ta sig därifrån sedan hon halkade på parketten i tisdags. Hon är inte dummare än att hon förstår att hon har brutit sig, ändå retar hela situationen henne något så oerhört. Hon har redan behövt lätta på trycket några gånger, och pölen under henne har blivit kall och otäck, däremot har hungern helt försvunnit. Hon försökte ropa till budet i morse när han kom med tidningen, men fick inte ur sig mycket till hörbart ljud. De är så snabba med allt nu för tiden, budet ser inte ens till att tidningen kommer ner ordentligt utan lämnar den hängande på trekvart. Det är mycket slarvigt alltsammans. Och inte kommer hon upp och kan reda ut det hela heller.

I stället ligger Sonja Würth och lyssnar på sina klockor och tänker på de där dagarna i klassrummet där hon smärt och skarp som rottingen själv ställde sina frågor. År efter år när de började närma sig examen äskade hon tystnad i klassrummet och ställde dem frågan. Är tiden det enda som bara går framåt? Så lät hon dem komma med sina förslag respektive argument för och emot. Då och då, något år här och där fanns det enstaka begåvningar som faktiskt överraskade henne med sina svar, men för det mesta satt de med dumt gapande munnar och väntade på att hon skulle svara på sin egen fråga. Det gjorde hon givetvis aldrig. Tidens mysterium måste var och en lära sig att tolka på sitt eget vis.

Sonja Würths andetag är rossliga, grunda. Hon märker att hon inte ens orkar försöka förflytta sig längre. Vilken dag är det nu? Hur länge har hon legat här? Det är svårt att säga. Hon ligger så att hon inte ser något fönster. Men tidningen hänger där i brevinkastet på trekvart, och det ligger väl i alla fall minst en till på golvet under? Hon har knappt hunnit tänka tanken klar när hon hör att brevinkastet smäller till, tätt följt av den dova dunsen när tidningen landar på de andra. Hon försöker ropa på hjälp igen, men inget ljud kommer, hon råkar bara kissa lite till av ansträngningen, och så är det precis som att något inuti Sonja Würth brister, som en liten silverlina som går av med ett tunt pling och precis då förstår hon att det är dags att bli rädd. Sonja Würth har nämligen alltid vetat att det inte är tiden som går framåt, tiden är cirkulär och opålitlig, det är därför man måste hålla så hård ordning på den. Det enda som bara går framåt är livet.