Anniken Lund ska bli deckardrottning. Hon har redan räknat ut hur allting ska gå till. Det som ska göra henne känd är att hon ska skriva böcker med sig själv i huvudrollen, om och om igen. Hon ska vara polis i en av dem, rättsläkare i någon annan, till och med bli mördad då och då. Det är en helt genial idé och det förvånar Anniken att ingen redan har gjort det. Men bara det i sig själv bevisar ju att hon är något extra och att det kommer att bli succé. Det enda är att själva skrivandet av böckerna går lite knaggligt, det är faktiskt svårare än man kan tro att hitta på ett originellt mord. Dessutom har hon hittills inte fått något positivt svar från någon av skrivarlinjerna hon har sökt till efter gymnasiet, så hon har ingenstans att flytta och börja sitt nya liv än. Istället sitter hon bredvid Tuvas mamma i en liten vit bil med företagstryck på utsidan och hoppas att inte en kotte ska se henne i de här skitfula brallorna som man måste ha för att jobba på det här företaget. Alltså, Anniken skulle egentligen inte kalla det ett riktigt jobb. De typ städar och åker och köper blåbärssoppa.

Tuvas mamma är snäll och tråkig. Hon berättar om en massa saker som Anniken inte orkar lyssna på. Istället sitter hon och funderar på sina böcker, tänker ut plottar och snygga inledningar. Hon gick på den smala stigen, där i skogens kant och tystnaden var öronbedövande… Nej. Hon simmade i det svala vattnet i månskenet, när hon såg upp och det stod en man där… Nej. Gud, vad Tuvas mamma tjatar, det skulle vara så himla mycket lättare om hon kunde hålla tyst. Dessutom luktar hon faktiskt svett.

Gatorna dammar, det är så varmt ute att luften nästan dallrar. Anniken följer slött husen med blicken. Det händer aldrig något spännande här, det är världens tråkigaste stad. Det är då hon får den briljanta insikten att hon såklart ska skriva om fler här än sig själv. Att hon inte har tänkt på det! Det kan bli som Camilla Läckberg som skriver om Fjällbacka, fast Anniken ska ha med riktiga namn på riktiga människor, hon kan vara den som sätter staden på kartan. Anniken sträcker lite på sig i sätet, sneglar på Tuvas mamma och tänker med ett fniss att hon kan få bli det första offret för en galen mördare. Hon satt i en liten vit bil och hade ingen aning om vad som skulle hända…

”Då så”, säger Tuvas mamma och lägger i handbromsen, helt ovetande om Annikens planer på att ta livet av henne. ”Upp och hoppa sommarloppa!” Anniken himlar osynligt med ögonen. Hon är verkligen astöntig, Tuvas mamma. När de är på väg uppför trapporna säger hon att Anniken får dammsuga, så ska hon blablabla något annat, Anniken har slutat lyssna för det är så tråkigt, men de möter en kille i trappen som får Anniken att önska att hon hade haft sina egna kläder på sig i stället för den här formlösa t-shirten, han är skitsöt. Hon vänder sig diskret om efter honom men han har redan hunnit ner.

När Tuvas mamma först ringer på och sedan låser upp dörren och öppnar hör Anniken först högljudda, oregelbundna tickanden, sedan slår det ut en ordentlig stank. Det luktar… sopor, fast liksom inga sopor som Anniken vet vad det är. Det luktar kiss och gammal gubbe och sopor, och under alltihop ligger en sötaktig lukt som hon inte förstår, men som får henne att vilja skrubba ur munnen med tandkräm. Anniken som automatiskt har tagit ett steg in när dörren gick upp ser byltet på golvet utan att riktigt se, hon känner bara lukten, men när hon förstår förstår hon liksom helt och hållet, plötsligt förstår hon vad döden faktiskt är, och det är då Anniken Lund börjar gråta som ett litet barn med tårarna trillande nerför kinderna, hon darrar i hela kroppen och Tuvas mamma tar henne i den svettmjuka famnen och säger såja såja, och Anniken kramar henne hårt tillbaka och gråter och gråter och gråter.