”Kommer du ihåg henne? Gamla fröken Bratwürst?” Camilla skakar på huvudet med ett sorgset litet leende. ”Hon blev över nittio år, vet du. Och ja, jag får ju egentligen inte prata om dem, jag vet, men nu är hon ju död, tantan. Stackaren hade nog legat där en stund.” Hon suckar lite och ställer ner gratängen på köksbordet bredvid salladsskålen. ”Men jag tyckte nästan mest synd om tösen. Hon hade aldrig sett en död människa förr, vet du. Och då kan man ju tycka att det här var en ganska hård introduktion.”

Peter svarar inte, han sitter och stirrar ner på sina händer.

”Och samtidigt, vet du, tänkte jag att det kanske är bra att Kjetil Lunds dotter får lite verklighet bakom öronen också. Jag blev riktigt förvånad när jag fick veta att hon skulle sommarjobba hos oss. Men det är inget fel på henne, det är en söt tjeja. Faktiskt.”

Peter ser inte ens upp, bara vrider händerna om varandra. Det sticker till av oro i Camillas kinder.

”Peter?”

Långsamt, långsamt lyfter han ansiktet mot henne, hennes händer fladdrar upp mot bröstet när hon ser hans ansiktsuttryck. Hon säger ingenting, det enda hon kan tänka är nu lämnar han mig. Herregud, nu lämnar han mig.

”Jag dog nästan ute på vägen idag.”

Hans ögon fylls med tårar och han fäller ansiktet ner mot händerna igen. Det tar en stund innan Camillas hjärta har slutat slå tunga basslag mot örongångarna och det sjunker in vad han sagt. Hon dunsar ner på stolen bredvid honom.

”Hur då dog?” säger hon och rösten är pipig, hon harklar sig och sätter sig på händerna.

Han är tyst igen, en lång stund sitter han tyst innan han försiktigt börjar prata.

”Jag har liksom… varit lite snurrig på sistone, Milla. Ibland är det som att jag missar lite tid. Jag kan stå mitt i någonting, och så plötsligt är det något annat, det har liksom skiftat lite utan att jag har varit med på det.” Han pausar. ”Gubbarna har skojat med mig om det ett tag, att jag försvinner. Jag har tänkt att det är ett av de där skämten som lever sitt eget liv, du vet. Som egentligen inte har så mycket grund. Jag har inte tagit det på allvar.” Han vrider händerna om varandra, de stora händerna med ärret efter brännskadan på vänstern. Camilla lyssnar tyst, drar fram sina egna händer och lägger dem i knät. ”Men idag…” Han suckar. ”Jag skötte trafikflödet. Och i ena stunden stod jag och dirigerade, i nästa stod jag mitt i vägen och såg en stor Volvo närma sig alldeles för fort.” Camilla fryser där hon sitter trots att dörren till uteplatsen står öppen och det fortfarande är varmt ute. Plötsligt önskar hon att hon hade haft på sig långärmat och kunnat gömma händerna i ärmarna. ”Jag tänkte att jag måste flytta mig, men…” Han suckar igen. ”Det gick liksom inte. Jag var inte rädd, jag var bara… borta.” Han ser äntligen upp, ser henne i ögonen, smärtan hon ser där rör henne in i det innersta. ”Så kom det sig att jag blev stående där. Och bilen kom närmare och närmare, det gick liksom så sakta trots att det gick fort, och det enda jag kunde tänka på var att dör jag nu, då får jag aldrig mer se dig och Christoffer och Tuva. Och det var först då jag blev rädd.”

Camilla slutar frysa som att någon har stängt av en knapp, hon sträcker ut handen och lägger den på Peters kind. Han hulkar till och griper efter den, håller den kvar mot sitt ansikte medan tårarna rinner över. Hon sträcker ut sin andra hand med och klappar honom, över håret, över pannan, över de slokande axlarna.

”Gubbarna sa att det bara var en tidsfråga. Jag hade tur den här gången, han i Volvon lyckades väja i sista stund, jag kände nästan bilen stryka mot armen, så nära var han. Men gubbarna har sett att jag har schabblat innan.” Han tar en paus till, kramar hennes hand. ”Jag måste sluta lägga asfalt, Milla. Henke sa att han trodde att jag kan ha epilepsi, hans dotter har visst det. Och är det epilepsi släpper de inte ut mig på vägarna igen.” Han ser skamset åt sidan. ”Jag vet inte vad som händer nu. Jag blev tillsagd att inte komma till jobbet förrän jag har fått besked av läkaren. Och jag vet inte…” Han hulkar ett par gånger. ”Hur blir det nu? Jag är ju inte 30-nånting längre utan en gammal gubbe som kanske inte får något annat jobb. Kommer du att hata mig om jag blir en krake som inte kan dra in pengar?”

”Men älskade vännen”, snubblar Camilla ur sig mellan klapparna, ”det är väl klart att jag inte gör. Vi klarar oss alltid, det vet du väl? Stoffe är ju i Göteborg och Tuva flyttar till hösten, vi får väl sälja radhuset om det kniper och sätta oss i en billig lägenhet och äta en massa falukorv.” Hon lägger händerna om hans ansikte, lyfter det mot sitt eget. ”Jag älskar ju dig, dumskalle. Det har jag alltid gjort och kommer alltid att göra. Jag skiter väl i om du kan lägga asfalt eller inte.”

Hon ler, Peter grabbar storgråtande tag i henne och drar över henne från stolen till sitt knä, hon lägger huvudet mot hans axel och så sitter de där en stund och låter gratängen på bordet kallna.