Händerna skakar fortfarande när han tänker på det, han får svårt att få grepp om den där metallhylsan på vinflaskan och får ställa ner den på bänken igen och andas ett par gånger, in och ut. Det var så nära. Så många känslor som hann rusa igenom kroppen efter den inledande ilskan över att idioten bara stod där. Men så möttes deras blickar, och den där store, tunge mannens ögon var alldeles tomma, ilskan rann ur Alex och i stället greps han av total förtvivlan. Kliv åt sidan då, människa! Gör inte så här mot oss! Det förvånar honom fortfarande att han lyckades styra undan. Backspegeln skrapade i mannens jacka, så nära var det, hjärtat dundrade skrikande mot bröstkorgen, han återfick kontrollen och körde vidare hemåt med pulsen blixtrande för blicken hela vägen.

Plötsligt känner han två händer på sina axlar, en puss i nacken.

”Nervös?” säger John och Alex hör hans leende. Han vänder sig om och ger honom flaskan.

”Ja. Öppna den du.” De ler mot varandra. Det är dags.

På pricken utsatt tid ringer det på dörren. John öppnar, Alex står bakom med vinet, beredd att hälla upp, samtidigt märker han själv att han gömmer sig lite, han är rädd att han inte kommer att tycka om henne.

”Hej snygging!” säger John förtjust och de kramas, Alex ser henne knappt i hans famn, hon är tydligen väldigt liten. När de släpper varandra kliver han fram, ser till att ha ett välkomnande leende på plats och sträcker ut sin hand.

”Hej, välkommen. Alex.” Hon är späd, mörkt lockigt hår uppsatt baktill med slingor som slitit sig överallt, ett ekorraktigt ansikte med en generös mun. Hade han dragits till kvinnor hade han antagligen blivit helt bedårad. Det nyper till bak bröstkorgen.

”Hej, tack. Alex” svarar hon och så blir det en genant tystnad medan han väntar på att hon ska säga sitt namn, innan både hon och John börjar skratta och hon fortsätter ”Ja, alltså, Alexandra då. Vi heter Alex båda två. Men vet ni vad, ni kan kalla mig Lexi, så blir det enklare. Jag lystrar till det med.”

”Jaha!” Han skrattar med utan att egentligen tycka att det är minsta roligt. Istället räddar han sig med att ge henne glaset, hon tar emot det samtidigt som hon sparkar av sig skorna. John lägger handen i hennes korsrygg och visar in henne.

”Vilken fin lägenhet. Jättemysig.”

”Tack”, säger John varmt och lägger istället armen om Alex, som tacksamt lutar sig in mot honom, suger åt sig av hans trygghet.

Stämningen lättar efter mat och mer vin. En lätt berusning gör att Alex äntligen slappnar av, kan släppa den där underliga känslan av att det skulle vara så lätt att ersätta honom med den här nätta lilla varelsen. Om jag hade kört på den där mannen idag. Om jag hade hamnat i fängelse. Hade du väntat på mig, John? Han skakar av sig de dumma tankarna, försöker delta i de andras samtal, men det handlar om jobb så han är inte riktigt med.

När John går ut på balkongen för att röka blir de för första gången ensamma, Lexi och han. Hon ler mot honom. Det är ett vänligt leende.

”Du gillar inte det här”, konstaterar hon mjukt. Han blir ställd av att hon är så rakt på sak.

”Jo, absolut”, säger han och menar det ju på sätt och vis. ”Jag förstår bara inte riktigt varför du är beredd att göra det.”

Hon ställer ner vinglaset på bordet, ser honom rakt i ögonen.

”Sommarens bästa händelse var när jag och maken äntligen ansökte om skilsmässa.”

Alex vet inte vad han har väntat sig, men inte var det den inledningsmeningen. Lexi börjar skratta lågmält.

”Jag vet. Man brukar inte säga det högt. Och han är inget monster, så det finns inget skäl att tycka synd om mig. Jag älskar honom fortfarande. Vi är inte rätt för varandra bara, vi ser livet på väldigt olika sätt. Och man kan säga vad man vill, men när man i tolv års tid har sagt att man ska ‘tänka på saken om ett tag’ när jag har tagit upp frågan om barn, då kan man inte påstå att man inte har fått tid på sig. Han bad om tid hela tiden, och jag gav honom den tid jag hade. Nästa år fyller jag fyrtio. Jag har inte mer tid. Och jag vill ha barn.”

”Och det gör dig ingenting att ditt barn i så fall får två pappor?”

”Två pappor som vill ha barn är ju tusen gånger bättre än en som inte vill ha det.” Hon ler igen. ”Och jag tror att du och John har pratat om det här så länge att det finns väldigt lite oavklarat. Så länge vi är tydliga från bägge håll med hur vi vill ha det, tror jag att det här är ett alldeles strålande arrangemang.”

Alex vill fråga henne hur hon har tänkt, men låter bli. John och han har ju egentligen velat ha ett barn som båda är juridisk förälder till, det kommer att bli omöjligt om de väljer den här kvinnan, hon tänker inte ge upp sitt barn. Samtidigt kan de inte adoptera på traditionellt vis, John är för gammal utöver det lilla aberet att färre och färre länder accepterar homosexuella par, så de har inte så många möjligheter. Hon kanske är deras enda chans.

”Jag tror att det enda vi kommer att ha svårt att komma överens om är namnet”, säger plötsligt Johns röst, han har kommit tillbaka in och sätter sig på armstödet bredvid Alex och ger honom en cigarettdoftande puss på kinden.

”Blir det en flicka ska hon heta Lisa efter min farmor”, säger Lexi med ett leende. ”Blir det en pojke får ni bestämma.”

Trots att de alla skrattar kan inte Alex komma ifrån känslan av att det är något de missar. Hennes skratt klingar av glödande stål.