Monica står på andra sidan gatan, i busskuren, där ser det inte underligt ut om man står länge så här dags på kvällen när det inte går så många bussar längre. Efter en stund sätter hon sig, och ännu en stund senare reser hon sig igen, gräver lite i den stora handväskan, tar fram en telefon och låtsas knappa på den. Varje gång det faktiskt kommer en buss signalerar hon tydligt att hon inte ska åka med, den åker förbi, och så sätter hon sig eller ställer sig upp. Ingen ser på henne mer än en gång. Det är precis som hon har tänkt sig att det ska vara.

Hela tiden, även om det inte syns på henne, har hon sitt fulla fokus på huset mittemot, eller för att vara mer specifik, lägenheten på andra våningen, den som har en stor balkong som går runt hörnet, den måste vara hela sex-sju meter lång. Dörren in står öppen, hon kan höra musik där inifrån, då och då kommer det ett stort skratt som för med sig både mans- och kvinnoröster, och varje gång hon hör kvinnan börjar det koka i henne av ilska. Rör inte min man, din jävla slyna. Vad den kvinnan gör med hennes man är verkligen en gåta. Hon har ingenting där att göra.

Så sker miraklet. Han kommer ut på balkongen och tänder en cigarett. Hon ser hur det glöder till i skymningen, kan följa de slingrande rökpelarna som löser upp sig mot sammetskvällen. Han knäpper upp översta knappen i den mörkröda skjortan, viker upp ärmarna till armbågen. Varje gång hon tänker hans namn drar en behaglig rysning genom henne. John. Det är det stiligaste namn hon vet, och det passar honom perfekt.

Som så många gånger förut tänker hon på första gången de träffades. Hur hans mjuka leende tog in henne, de gröna ögonen som intresserat mötte hennes, fingrarna som nuddade vid varandra. Det välklippta stålgrå håret. Hon visste direkt, det var han. Han och ingen annan. De ses ungefär två gånger i veckan, alltid på samma tid, och sedan dess har hon fått så många bevis för att det är de som är menade för varann. Hon kan inte förstå varför han envisas med att fortsätta bära den där meningslösa vigselringen, när han uppenbarligen är gift med fel kvinna. Hon hör kvinnans skratt flyta ut genom balkongdörren, den rökande mannen där ute vänder sig med ett leende om mot rösten, fimpar och går in igen. Hon sticker ner handen i väskan, känner efter, hittar den och andas ut. Det är dags att spräcka hemligheten.

Hon slinker över gatan, smyger fram till porten och tittar på porttelefonen med efternamnen. Anderberg, Persson, Krohna… di Giovanni. Hon smeker med fingret över knappen, är noga med att inte nudda vid det andra efternamnet på den, det förhatliga. Men hon trycker inte på den utan på grannarna bredvids, väntar på ringsignalen, och när det surrar till och porten låses upp utan att någon frågar vem hon är blundar hon kort, tar det som det tecken det är på att hon är rätt ute.

Monica går uppför trapporna långsamt, vill inte vara flåsig när hon kommer fram. Utanför dörren – di Giovanni, åh, så vackert – stannar hon till och repeterar ännu en gång sitt inövade tal. Allt måste gå rätt, hon får bara en chans. Hon sticker ner handen i väskan, hittar, kramar om den. Så ringer hon på. Väntar. Ringer på en gång till.

När dörren öppnas är det inte John utan en annan man, en senig, blond man med vackert markerad amorbåge. Bakom honom spelar någon jazzartist ett trumpetsolo. Ett vinglas ställs på en glasyta.

”Jaha, hej?” säger han och ger henne ett vänligt, frågande leende. När hon inte omedelbart svarar säger han ”… du är väl inte Jehovas Vittne?”

”Nej då”, säger hon och ler, precis som hon har bestämt innan. ”Nej, jag undrar bara, är John hemma? Jag har en grej som han har tappat.”

”Javisst!” svarar han och ger henne ett äkta leende innan han vänder sig in mot lägenheten och ropar. ”John! Besök!”

Sekunderna innan han kommer är långa som år. Monica vrider huvudet långsamt åt vänster, ser köket, en dröm i kaffebrunt och aluminium, det är som att allting händer i slow motion. Hon ser honom närma sig i korridoren och kärleken spränger och dansar i bröstet, hon ler mot honom och kan nästan känna hur den rinner över, ut från henne som lava, alla måste se det på mig, hur kan de inte göra det, nu brister bubblan, han möter hennes blick och ler försiktigt, lite förbryllat, det är ett perfekt ögonblick. Sedan skymtar den där kvinnan fram bakom honom, en liten nätt varelse med mörkt hår och kungsblå omlottklänning, kvinnan tar också ett steg mot dörren, och efter det går allting så fort. Monica kliver två stora steg förbi den blonde och John, drar fram kniven ur väskan och gör ett utfall mot kvinnan, det går klumpigare än hon tänkt och kvinnan hinner ta ett kliv åt sidan mitt i ett förvirrat utrop så Monica missar bröstet, hon träffar kvinnans arm och allt blir bara skrik och tumult, inte så rent och kliniskt som hon har föreställt sig. Den blonde mannen hugger tag i Monicas armar bakifrån, låser dem i ett järngrepp bakom ryggen, vrider kniven ur hennes hand, den skallrar mot parketten, John fångar upp kvinnan i famnen, det är precis det motsatta mot det som skulle hända, det är ju Monica han skulle ta i famnen, henne vars fingrar han har nuddat menande varenda gång han har tagit emot pappmuggen kaffe där hon jobbar, henne vars ögon han har sänt hemliga meddelanden till i flera månaders tid, henne han glömde sitt Visakort hos i förra veckan så att hon äntligen fick veta vad han hette. Men han kommer att förstå. När den där kvinnan är ur världen kommer han att förstå att det är Monica Malmgren han är menad för. Monica di Giovanni.