Karl-Axel Karlsson tar en klunk kaffe och suckar tungt. Klockan är halv tre på natten, och han kommer inte att komma hem än på en stund. Det är tur att jobbmaskinens kaffe är så pass starkt som det är. I vissa lägen är styrkan viktigare än smaken.

Han suckar igen, sätter sig på stolen som står mot väggen bredvid kaffemaskinen och luktar sig diskret i armhålan. Ja, jo, det är inte nyduschat, men heller ingen katastrof. Om han sköljer ansiktet i kallvatten och kammar igenom håret ska han nog klara ett par timmar till. Vilken rekordsommar det har varit. Ibland undrar han om det är just värmen som får folk att göra galna saker, om solens hetta liksom löser upp spärrarna hos vissa. Han säger det inte högt, i alla fall inte på jobbet.

Han hör rösterna höjas bak den stängda dörren och suckar återigen. Herregud, vilken galenpanna. Hon har precis förklarat för Urban att hon visste att det var rätt dag idag eftersom hon hade fått ett meddelande från mannen hon älskade i morgontidningen. När de hämtat dagens tidning och bett henne visa vad hon menade öppnade hon utan att tveka sidan åtta i den och i en artikel med rubriken Nya nedskärningar på pappersbruket ringade hon in bokstäver tills hon hade nog att forma orden du och jag love. Just henne är det kanske inte solen som har ställt till det för, efter alla dessa år på jobbet har han fortfarande inte vant sig vid när de riktiga stollarna dyker upp. De förhärdade brottslingarna är inget problem, inte de likgiltiga ungdomarna heller, och definitivt inte smårånarna, alla dem kan han hantera helt och hållet utan besvär. Men tokfransarna, de där med egen verklighetsuppfattning. Efter trettiosju år i tjänst är de nog det enda som fortfarande skrämmer och förvånar Karl-Axel.

Han tänker på sin födelsedag om två veckor, hur han ska göra. Han har ingen som helst lust att fira, men han inser att det blir svårt att komma undan eftersom han fyller sextiofem. De kommer att vilja tacka av honom, så är det bara. De har redan börjat skämta om det, särskilt Urban och Amanda. De har antytt att han ska putsa båten och fylla upp barskåpet. Karl-Axel har ingen aning om hur han ska komma undan det, han har ingen lust att förklara att båten har stått kvar i vinterförvaringen i två år och att hans barskåp inte har fyllts sedan den sjuttonde december samma år han ställde av båten. Han tar en klunk till av kaffet. Nu när det har svalnat lite är det nästan odrickbart. Så underligt det är att allt går att vänja sig vid. Han har inte saknat båten, inte det minsta.

Den vintern hände två saker. Det första var att han och Gun äntligen blev klara med sina resplaner, de hade fått hela rutten klar och noggrant nedtecknad. De skulle ta båten söderut, hade de tänkt, inleda med en tur nedöver den danska och holländska kusten, sedan vidare till Englands östkust, upp mot Skottland och Orkneyöarna, ner på västra sidan mot Hebriderna. Och så vidare. Så många kvällar de hade suttit under kökslampans sken med världskartan framför sig och pekat och planerat, skrivit och suddat i anteckningsboken, läst i guideböcker och gonat sig åt hur de skulle spendera sitt första år som pensionärer med att resa jorden runt.

Det andra som hände var att Gun diagnosticerades med livmoderkroppcancer i fjärde stadiet. Modertumören hade hunnit bli stor som en apelsin innan den upptäcktes. När hon började blöda och åkte in till akuten blev han förstås orolig, men egentligen inte särskilt rädd. Hon kom aldrig hem. De försökte operera henne omedelbart, men upptäckte att metastaserna var för spridda. Tre veckor tog det, så var det slut på allt. Den sjuttonde december dog hon. Och Karl-Axel lade ner anteckningsboken i lådan på hennes nattygsbord, söp sig igenom julen tills spriten var slut, nyktrade till, och trots att han inte har hjärta att sälja båten vägrar han att ens se den. Den får stå där den står.

Dörren öppnas och Karl-Axel reser sig med en suck från stolen. Urban kommer ut, sliten i kanterna. Kricke sitter kvar där inne.

”Nu ger vi oss”, säger han. ”Vi kör henne till psyket, hon behöver nog få någonting att sova på. Har vi fått besked om kvinnan hon attackerade?”

”Ja”, svarar Karl-Axel. ”Amanda ringde från sjukhuset, kvinnan är utom fara, men hon blir kvar över natten för säkerhets skull.”

Urban nickar, gnuggar sig över den kala skallen.

”Ja, då slipper vi mordåtal i alla fall. Herrejävlar. Kör försiktigt hem, Kalle.” Han ler. ”Vi vill ha dig helskinnad till födelsedagen.”

Karl-Axel ler tillbaka.

”Räkna med det.”