Amanda Brandell röker med långsamma, njutningsfulla drag. Egentligen har hon slutat, men hon tillåter sig att ta en enda cigg vid enstaka, speciella tillfällen. Att jobba helnatt med ett mordförsök är ett sådant tillfälle, hon har förhört och skickat hem bögparet, och nu när den här dagen är officiellt över tillåter hon sig att stå och slänga vid sjukhusrabatten och ta en smygcigg, som vore hon fjorton år och rädd att bli upptäckt av mamma. Varje gång hon röker undrar hon varför hon egentligen slutade, det smakar alltid underbart, och det i sig själv är väl svaret. Hon älskar cigg lika mycket som en sjöman älskar havets våg, tralala, och håller kvar röken långt nere i lungorna så länge det bara är möjligt. En cigg, högst en gång i månaden. En enda. Hon blåser ut mot himlen, sommarmorgonen har redan hunnit tappa den korta nattens lilla svalka, det kommer att bli ännu en varm dag. Hon tänker på hunden därhemma, stackars lille Frasse, en långhårig vorsteh som har sett på henne med desperation i blick när de är ute och går. Amanda vet hur det känns, det där att inte kunna komma ur sitt eget skinn. Hon känner med honom.

När hon till slut motvilligt drar sista blosset, trycker ner fimpen med klacken i asfalten och vänder sig om är hon inte ensam. Han står precis utanför dörrarna, händerna i jeansfickorna, ser rakt på henne utan att väja. Blicken är öppen och ljus, hon svarar omedelbart med ett leende som hon känner blir brett och lyckligt utan att hon kan påverka det.

”Hej.”

”Hej.”

”Röker?”

”En.”

”Sluta.”

Hon bryter deras gamla ettordssätt att kommunicera med att något för bryskt svara: ”Det har jag. För tre år sedan.”

Han nickar utan att svara, gör en ansats att närma sig henne, hon backar på automatik ett steg och han stannar, blicken mörknar en aning. Han nickar igen, sakta.

”Jobbar du?”

Hennes tur att nicka, för att sedan rycka på axlarna.

”Blev precis klar. Du?”

Han skakar på huvudet.

”Nej, jag har kört hit Eva. Hon hade vatten i lungorna.”

Amanda nickar igen. Eva. Självklart. Det svider fortfarande, hon ler för att skyla över det, vet att han hann se hennes reaktion.

”Okej. Hoppas att hon blir bättre fort”, säger hon och vänder ryggen till. Hinner ta två steg ut mot gången innan han säger hennes namn.

”Amanda…”

Hon vänder sig om, så snabbt att hon nästan tappar balansen.

”Nej! Du Amandar inte mig. Du skickar inte ett enda jävla sms, du ringer inte ett enda jävla samtal, du skickar inte ett enda förbannat brev av något som helst slag, fattar du det? Du kommer inte hem till mig och du gör absolut ingenting alls av allt det du skulle kunna tänka dig att göra för att få ha kontakt med mig. Är det uppfattat?” Hon känner att hon är på randen till att börja gråta, händerna och knäna skakar, hon trycker ner händerna i fickorna för att behålla kontrollen så gott det går. Han nickar, långsamt, utan att för en sekund vända bort blicken.

”Det är svårt att bli lämnad. Men det är också svårt att lämna. Den lämnade har den moraliska rättigheten att slå i dörrar och gråta. Det har inte den som lämnar”, säger han, och den enda tillfredsställelsen hon får är att hans röst heller inte låter stabil.

”Vet du vad, jag är färdigdiskuterad”, säger hon bara. ”Du gjorde ditt val, det får vi båda leva med. Så är det bara.”

”Man lämnar inte en sjuk kvinna”, säger han. Igen. Gud, så många gånger han har upprepat det. Trots åren som har lagt sig emellan senaste gången hon hörde honom säga exakt samma mening, trots att hon har gjort allt hon kan för att begrava och glömma gör det fortfarande ont.

”Tack, jag vet”, säger hon. ”Då var vi väl klara här då.”

Hon vänder sig om igen.

”Jag saknar dig”, säger han, rösten är klar och ren. Hon stannar inte den här gången, knyter bara händerna och går snabbare mot parkeringen, och önskar våldsamt att hon hade månadens specialcigg kvar. Men det spelar ingen roll hur gärna hon skulle ta en till, hon gör inte det. Man får nämligen stå för sina löften, så är det bara. Man kan inte få två.