Medan han ser Amanda sätta sig i bilen och backa ut med ryckiga rörelser kommer han plötsligt att tänka på en rad ur den där gamla sången med Lisa Ekdahl, det är en nåd att få sån kärlek, och ett brott att låta den gå. Numera vet han vad den betyder, och han vet precis vad titeln innebär. Du sålde våra hjärtan. Han kommer inte undan det, hur mycket han än vet att han har gjort det rätta gentemot Eva. Han har sålt både sitt hjärta och Amandas, och hon har rätt. De måste båda leva med det. Hur gör man det? Hur klarar andra människor av att balansera mellan kärlek och plikt?

Att det fortfarande känns som igår, det förvånar honom. Det är nästan fyra år sedan de bröt, ändå blossar alla minnen upp med samma kraft, doften från hennes hud, han känner rörelsen i magen och stoppar tankarna. I stället drar han fram händerna ur fickorna och vrider vigselringen två varv. Han har gjort sitt val, de måste båda leva med det. Ja.

Det är så stilla på sjukhuset så här dags på dygnet. Han har blivit van vid att vara här, i de ljusgrå korridorerna med dämpande gummilister på dörrarna, alla sköterskorna som mjukt rullar fram på gummisulade sandaler och ger honom betryggande nickar. Om någon hade sagt till honom att det var så här livet skulle bli. Han stoppar tankarna igen. Det spelar ingen roll. Det är vad det är, han har gjort sitt val.

Eva är vaken när han kommer in till henne. Hon ligger med ansiktet mot fönstret. Slangen sticker ut från lakanet, leder ut i kateterpåsen som sakta fylls med det bärnstensfärgade vattnet från hennes lungor.

”Ska jag dra för persiennen?” säger han och tar ett kliv runt sängen, men hon hejdar honom med en trött huvudskakning. I stället kliver han fram till henne, sätter sig på sängkanten och stryker hennes hår från pannan. ”Har du ont?”

Hon svarar inte på frågan. ”Jag pratade med Ellen förut idag”, säger hon istället, utan att möta hans blick. ”Hon åkte ut till Almaryd i helgen för att se till att det sista var klart efter mamma.” Hon börjar hosta, gurglande, drar efter andan, han stryker henne över pannan igen.

”Vill du att jag ska kalla på någon som kan koppla in CPAP:en?”

”Inte än.” När hon har andats några svåråtkomliga andetag fortsätter hon, långsamt. ”Jag är glad att mamma hann dö före mig.”

”Du ska inte dö på länge än”, säger han, som så många gånger förr.

”Jag vet”, svarar hon. ”Men i alla fall.” Hon ser fortfarande mot fönstret. ”Återbruket har varit där, huset var helt tömt. Allt var borta. Inte ett enda litet spår någonstans av mamma.” Hon tystnar en stund. ”Inte av oss heller, sa Ellen. Till och med minnena dämpades av den starka lukten av nystädat.  Trots att hon tagit av sig skorna ekade det i de tomma rummen. Det var som om ingen av oss någonsin har funnits där, som att allting vi har genomlevt bara var ett påhitt, en suddig dröm. Som om hela livet varit en skugga.” Hon vrider plötsligt på huvudet, möter hans blick. ”Har du bedragit mig, Johannes?”

”Va..?” börjar han tafatt.

”Har du varit med någon annan medan vi har varit gifta?” Han känner att han tappar hakan, tankarna rusar fram och tillbaka. ”Jag vill att du säger som det är”, fortsätter hon, tar bara en paus för att andas några plågsamma andetag till. ”Jag ser faktiskt inget skäl till att du ska ljuga för mig nu.”

Han skakar på huvudet, men svarar inte, vänder i stället blicken mot fönstret och upptäcker först då att det står på glänt. Rummet ligger rakt ovanför entrén. Eva kan ha hört hans korta möte med Amanda. Plötsligt sticker det till i honom av rädsla, av förbjuden lättnad, av skam. Han vrider tillbaka ansiktet mot henne, hon ser på honom, vill ha sitt svar. Vad ska han svara?

”Jag…” börjar han och klarar inte av att få ur sig mer. Hon nickar sakta.

”Jag vill att du går nu.”

”Eva, snälla du…”

”Gå härifrån.”

”Du var min första riktiga kärlek, Eva. Jag valde dig, det var inte bara av plikt.”

”Din första. Men var jag din största?” När han inte svarar nickar hon igen. ”Säg till sköterskan på väg ut att jag behöver CPAP:en.”

När han försöker stryka henne över pannan igen slår hon undan hans hand, och det sätter igång mer gurglande hosta, hon kippar efter luft och han ställer sig villrådigt upp bredvid sängkanten för att inte göra henne mer illa.

”Gå!” säger hon till slut när hostan har lagt sig, och hennes ton är hård, rak, färdig är det ord som kommer för honom. Han vänder sig klumpigt mot dörren, snubblar ut i den tomma korridoren och får syn på några stolar längre ner, där sjunker han ihop utan att veta vart han ska ta vägen. En sköterska kommer gående på sina mjuka sulor, han viftar lite åt henne och säger att hans fru behöver en CPAP, sköterskan nickar på det där betryggande sättet och går förbi honom mot Evas rum. När dörren stängs blir det tyst.

Johannes fumlar upp sin telefon, som så många gånger förr bläddrar han fram till Amandas nummer, han trycker på meddelandeikonen och skriver ett kort sms. Om jag kommer till dig som en fri man, tar du emot mig då? Så sitter han en lång stund och ser på det, skäms över sig själv, innan han trycker på skicka och börjar vänta på ett svar som han någonstans innerst inne vet inte kommer att komma. Han gjorde sitt val, och nu får han leva med det.