Precis innan jag satte på henne masken viskade hon: ”Är Johannes kvar därute?”

Jag nickade. ”Han sitter ute i korridoren. Ska jag hämta honom?”

Hon skakade på huvudet och sa inget mer, blundade bara. Jag lyfte på hennes huvud och såg till att banden låg rätt, innan jag slog på CPAP:en och klappade henne på handen. ”Hejdå, Eva. Jag sticker ju idag, ha det så bra!” Hon varken svarade eller nickade, jag vet inte om hon inte hörde mig på grund av maskinen eller om hon var så utmattad att hon somnade med en gång maskinen började andas åt henne.

När jag klev ut i korridoren satt hennes man och sov på en av stolarna, han hade sjunkit ihop åt höger i en ganska omöjlig ställning som skulle kunna ge honom ryggskott, ena handen hängde ner över armstödet, den andra låg i knät med mobilen bredvid, den såg ut att ha glidit ur hans grepp. Jag tog den försiktigt och la den på stolen bredvid, tvekade lite på om jag skulle försöka rätta upp honom en aning men lät bli. Han behövde nog också få sova.

Att komma ut från sjukhuset var som att gå in i en värmevägg, jag flinade lite och tänkte att det var nästan tropisk värme, undrade om det skulle göra övergången lättare. Pirrningen i magen, förtjusningen över att vara ur jobbkläderna och snart på väg, alla förväntningar och förhoppningar på hög, huller om buller, jag måste väl erkänna att det självklart fanns lite rädsla med i spelet också, men inte värre än att den låg ganska långt ner på listan.

Allt var klart. Jag hade packat redan för ett par dagar sedan, bytt till mig nattskift med flit sista jobbveckan för att vara trött och somna på flygplanet, sett till att allting var där det skulle vara. Jag skulle för första gången möta min biologiske far, och de syskon jag aldrig har haft. Jag skulle få gå runt på gatorna och se ut som alla andra för en gångs skull. Äntligen. Biljetterna låg i väskan; det var dags för avfärd. Ett sista toalettbesök och en koll i spegeln. Fingrarna gled genom håret och jag log glatt mot min spegelbild. Då ringde det på dörren. Jag kastade en blick på klockan, vem ringer på dörren så här dags? Jag kikade ut genom ögat på dörren, såg en kvinna i det konvexa glaset och öppnade försiktigt.

”Förlåt, väcker jag dig?” sa hon så fort dörren gled upp, jag kunde känna lukten av hennes stress. ”Jag är så himla ledsen, förlåt, men jag behöver hjälp. Min son har ramlat. Snälla, kan du hjälpa mig?” Först då kände jag igen henne, grannen under. Jag kastade en snabb blick på klockan, fortfarande hyggligt med tid.

”Klart jag hjälper dig”, sa jag lugnande. ”Vad är det som har hänt?”

Hennes ögon, uppspärrade, stora mörka fält under. Vi skyndade oss nerför den svängda trappen.

”Simon har fått slut på sina kramplösande och ramlade ur sängen”, sa hon och jag kunde höra att hon kämpade med kontrollen.

”Varför ringer du inte assistans?” frågade jag samtidigt som vi gick in till henne. Jag såg hennes käkar mala.

”Jag har inte råd”, sa hon kort och gott, jag frågade inte mer när jag fick syn på pojken på golvet. Hans permobil stod inrullad vid sängens fotända, han låg på sidan med armarna indragna under kroppen, händerna invikta på det där muskelförtvinade sättet som bara CP-skadade människor har, det ryckte kraftigt och orytmiskt i hela kroppen, hon hade stoppat in en kudde under hans huvud som tur var.

”Jag klarar inte av att lyfta honom själv”, sa hon och nu kunde jag höra att hon grät. Jag sa ingenting, tog bara kommandot.

”Ta benen du”, sa jag och klev själv fram till pojkens huvud. Med gemensamma krafter lyckades vi trots konvulsionerna få upp honom på sängen igen, jag tog en snabb titt och konstaterade att han inte verkade skadad utöver att han skulle få ett par blåmärken. ”Vad är det han brukar få?” frågade jag. ”Baklofen?” Hon såg förvånat på mig. ”Jag är sjuksyrra”, sa jag. Hon nickade.

”Ja. Men vi har inte haft det på några dagar nu.” Hon vred händerna om varandra. ”Jag har inget jobb, pengarna är slut, och Simons högkostnadskort gick ut för två veckor sedan. Jag har inte kunnat hämta ut mer. Jag hoppades att bolltäcket skulle räcka.”

Jag nickade, kikade på klockan igen. ”Vad heter du?”

”Gunilla.”

”Okej, Gunilla, jag heter Malin. Och jag måste sticka, jag har tyvärr ett plan att passa. Men om du följer med mig upp ska jag låna dig några hundra så att du kan hämta ut hans Baklofen till honom, det är farligt att sluta tvärt.”

”Förlåt”, mumlade hon och jag skakade på huvudet.

”Be inte om ursäkt. Har du någon sänggrind vi kan sätta dit så att han inte trillar ur igen?”

Vi knäppte fast grinden på sänggaveln, jag strök pojken över kinden, mötte hans blick. Hans käkar var så krampaktigt hopsnörpta att han inte ens kunde försöka prata, bara andas hårt genom näsan.

När vi skilts åt ringde jag en taxi. Det var onödigt att stressa upp sig med att försöka ta bussen till flygplatsen. Taxichauffören hjälpte mig att lägga väskan i trunken, jag hoppade in i baksätet och försökte få tillbaka den förväntansfulla känslan, försökte komma ihåg att jag hade längtat efter den här resan ända sedan jag hittat min ”far” på facebook i februari, men det gick sådär. Till slut plockade jag fram min mobiltelefon och ringde mamma.

”Hej gumman!” svarade hon efter bara en enda ringsignal, som om hon väntat vid telefonen. ”Är du på väg? Har du med dig allt? Du har väl inte glömt passet?”

”Mamma, jag älskar dig”, sa jag. ”Jag ville bara säga tack för att du alltid, alltid har funnits där när jag behöver det.”

Mamma skrattade till.

”Älskling, jag behöver väl inte lösa ut dig från häktet?” sa hon och äntligen, äntligen kände jag att jag slappnade av.