När han vaknar hör han att mamma sitter och gråter i köket. Han kan höra på sättet hon gråter att det är mest av trötthet, kanske för att hon slappnar av, ändå får han som vanligt dåligt samvete. Hon var genomsvettig när hon kom tillbaka efter cykelturen till det dygnsöppna apoteket, han är tacksam över ITB-pumpen eftersom han slapp försöka kämpa upp käkarna och svälja tabletter utan att ha någon kontroll över muskulaturen. Nu när han vaknar och kroppens muskler är så avspända att han knappt kan röra sig är det som att vakna liggande på ett moln. Hade det inte varit för mammas kvävda gråt genom den öppna dörren hade det varit den skönaste förmiddagen på länge.

”Gomorron kompis! Sugen på en dusch innan frukost?”

Simon ler lite när han hör rösten. Nils är hans favoritassistent, det är skönt att det är just han som är här idag.

”Gä-gärna”, säger han och det känns underbart att kunna prata igen även om tungan känns tjock och lite svullen. Ibland får det Simon att fnissa inombords, han undrar om det är så det känns att vara full, medicintyngden är den närmaste referensen han har haft när folk pratar om det. ”Se-sen tar vi en tur till gy… gymmet, va? Jag må-må-måste biffa till min bi… biceps.”

Nils skrattar och ger honom ett lätt slag på axeln innan han sticker in armen under hans rygg och hjälper honom upp i permobilen. När de rullar förbi mamma i köket står hon och kokar gröt. Ansiktet är lite blekt, men annars syns inte ett spår av gråtandet. Simon undrar om Nils ens har uppfattat det, eller om det bara är han som känner mamma så väl att han vet exakt vad hennes olika ljud betyder.

När han är duschad och klädd och Nils har friserat honom med vax på precis det där sättet han gillar och gröten är uppäten säger mamma att hon ska till arbetsförmedlingen, Simon säger åt Nils att han kan ta det lugnt en stund medan han sitter med datorn, och så rullar han in till sig och slår på maskinen. När han öppnar mejlkontot har han fått ett nytt meddelande. Det är hon.

Du verkar så himla fin. Kan jag inte få en bild? Efter de två korta meningarna har hon skickat med en puss-smiley.

Simon läser meddelandet några gånger. Han visste ju att det skulle komma, det gör det alltid. I det här läget har han några olika val. Antingen klipper han kontakten helt, svarar inte på fler mejl och låter henne tro att det är hon som sa något dumt. Det känns inget vidare. Annars kan han utan vidare kommentarer skicka henne en bild av sig själv, och veta att det betyder att det är hon istället som klipper kontakten utan att svara på fler mejl. Det känns heller inget vidare. Alltså trycker han på svara-ikonen i mejlet och börjar skriva.

Kära Tilde.

Nu kommer du kanske att tycka att jag har lurat dig. Och det har jag kanske, på sätt och vis. Det fina och hemska med nätet är ju att man kan välja vilka delar av sig själv man visar upp för andra. Och jag har valt att visa upp den jag är inuti, inte utanpå.

Jag har en cp-skada som kallas ataktiskt cp. Jag sitter i rullstol och har svårt att röra mig som jag vill, ibland är det svårt att prata också. Jag måste få hjälp med nästan allt jag gör. Nu på morgonen har min assistent Nils hjälpt mig att duscha och gå på toa. Jag kunde äta ganska bra själv idag, mina händer funkar hyfsat. När de gör det har jag en bra dag.

Jag fattar ju själv att det här inte är så hett. Jag är helt förberedd på att det betyder att du aldrig mer kommer att vilja skriva till mig. Men samtidigt är jag en kille på snart 17 år som på insidan är precis som alla andra. Allt som jag har skrivit till dig är sant, jag är den killen också. Den som gillar film och musik och längtar efter att resa och se alla de där sakerna som jag har läst om. Och jag hoppas att jag en vacker dag träffar en tjej som kan se att allt det där inuti finns, bakom den här kroppen jag har fått. Jag menar inte att försöka pressa dig eller få dig att känna dig dålig, hoppas att du förstår det. Jag tänker bara vara ärlig eftersom det här kanske är sista gången vi ”pratar” med varann.

Om vi ändå är ärliga – jag hatar att det är så här. Jag har inte bett om att leva mitt liv i den här kroppen. Jag vill returnera den. Få en annan i utbyte, eller i värsta fall ett tillgodokvitto, så att jag kan återvända någon annan gång. Jag vill att min mamma ska slippa vara rädd för att jag ska dö, jag vill slippa tusen sjuka hjälpmedel för att kunna göra saker som är helt självklara för andra. Men nu är det så här det är. Det här är dealen jag fick. Och jag hoppas att det ska bli bättre. Att allt blir bättre.

Du måste absolut ingenting från och med nu. Jag förstår om du inte svarar. Men jag ville i alla fall vara ärlig, som jag har försökt vara hela tiden, och säga att ja, det är klart att du ska få en bild av mig. Det här är jag och Nils, mamma tog den nyss ute i köket. Det har varit kul att lära känna dig. Du är jättefin, Tilde.

Han lägger till fotot, de ser glada ut, han ser nöjt på frisyren som Nils stukat till, ser lite mindre nöjt att det syns i ansiktet att han har haft en krampnatt. Han ser trött ut. Men det är verkligheten. När han har tryckt på skicka rullar han tillbaka ut till Nils som sitter och tittar på något sportprogram på tv, och berättar om den söta asiatiska tjejen som hjälpte mamma lyfta upp honom i sängen. Han till och med skämtar om att det kanske är det närmaste sex han någonsin kommer.

Det tar ungefär en halvtimme innan han hör att datorn inne i hans rum plingar till.