”Ja, Nils.”

”Hej, det är Soraya”, säger hon och krampar lite runt telefonen. ”Är du kvar på jobbet?”

”Nej, jag gick precis därifrån, jag sitter på bussen. Hur är det, du låter spänd?”

Soraya tar ett par turer fram och tillbaka över trottoaren.

”Du, vi måste prata om en grej”, börjar hon och känner direkt att det är fel start.

”Okej.” Hans röst får en avvaktande ton och hon gestikulerar surt mot himlen med handen som inte håller i telefonen och mimar tyst jamen vad fan då!

”Jo, alltså. Jag…” Hon tar en paus. ”Kommer du ihåg Karin?”

”Eh… va? Karin? Vänta, är det den rödhåriga tjejen du hade med dig på Backis?”

”Ja, precis. Karin. Alltså, hon har ju en bebis på sju månader.”

”Jaha”, säger Nils och Soraya tänker att han måste undra om hon har blivit helt knäpp.

”Ja precis”, babblar hon vidare. ”Och hon och Mateo gör precis allt man ska, liksom. De har babygym och går på babysim och rubbet. Jag pratade med henne igår, då hade hon varit på babysång för första gången. Fattar du, man sitter i ring och sjunger med bebisar som inte begriper ett dugg av det. Eller alltså, det är ju de vuxna som sjunger. Inte bebisarna.”

”Okej.”

”Just det. Så då ringde hon och berättade alltihop för mig. Hur det var. Vad de fick för fika. Att alla drack saft trots att de är vuxna. Och så skulle de sjunga då. I babysångsgruppen omfamnade hon det larviga samtidigt som hon omfamnade sin egen bebis. Allt var larvigt på ett mysigt sätt eller kanske mysigt på ett larvigt sätt. Och hon undrade i sitt stilla sinne om hon var den enda som tänkte så i gruppen. Och jag bara nä, det tror jag inte, jag skulle nog inte ens tycka att det var myslarvigt, jag skulle ha blivit knäpp, kokobello, fattar du?”

”Jaha.”

”Så jag måste fråga dig nu. Alltså seriöst. Vad tycker du om sånt? Babysång och grejer?”

Nils är tyst en stund innan han skrattar till. Gud, hon älskar hans skratt.

”Soraya, jag har nog aldrig tänkt på det.”

”Tänk på det.”

”Alltså, jag vet inte riktigt…” skrattar han vidare tills hon avbryter honom.

”Jag är med barn.”

”Va? Är det sant?” utbrister han och hans röst går upp i hastighet. ”Men fan vad häftigt! Ska vi ha barn! Ett tag trodde jag att du var på väg att göra slut, jag blev skiträdd. Men du måste ju flytta in hos mig. Eller vänta, är din lägenhet bättre för barnvagn och sånt? Nej, det finns ju ingen hiss i ditt hus. Mitt hus är bättre. Oj, shit, jag står upp på bussen och skriker, förlåt.” Hon hör honom vända sig till någon annan och fortsätta: ”Förlåt, alltså, men jag ska bli pappa!” Så hejdar han sig tvärt och hon hör att han andas tveksamt några gånger innan han säger i tystare ton men lika intensivt närvarande i luren: ”För… Soraya, vi ska väl behålla det?”

Soraya börjar också skratta, det bubblar mjukt i hela bröstet.

”Jag tror det. Är vi helt sjuka som tänker det? Vi har ju precis träffats. Typ igår.” De har aldrig sagt att de älskar varandra. Soraya har tänkt det några gånger, sänt det med ögonen, hon känner sig älskad tillbaka, men de har aldrig sagt det högt. Spelar det någon roll?

”Fyra månader är en evighet, för fan. Det är ju du och jag. Det vet du.”

”Ja”, säger hon och känner allvaret i det. ”Det vet jag.”

”Shit, vi ska bli föräldrar.”

”Ja.”

De är bägge tysta en stund.

”Soraya?”

”Ja.”

”Jag tror att vi skiter i babysången.”

Soraya skrattar högt, känner lättnaden sprida sig som lyckliga myrkrypningar i hela kroppen.

”Nils, du kommer att bli världens bästa pappa.”