Huset är gammalt och har tydligen inte renoverats på ett tag. Mateo både fotograferar och skriver små anteckningar i mobilen, han lägger märke till och kommenterar saker som hur många eluttag det finns i varje rum, sådana saker som Karin egentligen struntar i. Hon ser mer på helheten, på hur rummen är placerade i förhållande till varandra, hur ljuset faller in. Trots att det är stekhett ute är köket svalt, det tycker hon om. Det är ett gammalt, rejält lantkök, mäklaren har redan sagt beklagande att den gamla vedspisen ryker in och att man måste provtrycka skorstenen, men Karin tycker om det som det är, slappnar av i det slitna. Det ser använt ut, inbott och bekvämt. Det ser ut som att en farmor och farfar har suttit och fikat där och väntat på att barnbarnen ska knacka på. Ja, hon tycker mycket om det.

”Det är säkert möss i skafferiet”, säger Mateo med näsan rynkad och pekar med tummen mot den skavda lavendelblå spegeldörren. Karin går fram till den och öppnar, skafferiet är tömt men luktar fortfarande torrvaror. Mjöl, gryn, ris. Och en dunst av äpplen, märkligt nog. Från skafferiväggen går en rundstav under taket hela vägen bort till andra sidan rummet. Karin ler och ser för sig knäckebröd som kan hänga där. Eller lavendelknippen. Växer det lavendel på gården? Om inte kan hon plantera några.

”Jag tar med honom ut en sväng”, säger Mateo och knycker till på barnvagnen, Willem har vaknat och börjat kinka. Karin nickar bara utan att säga något. Hon ser att Mateo är klar med sin bedömning. När han har gått ut med vagnen är hon ensam kvar i huset, det är tyst och rofyllt, det enda som hörs är en geting som surrar mot fönstret. Karin stryker med ett finger över dörrposten, någon har markerat med bläckpenna på två sidor av den, horisontella linjer för att tydliggöra att någon blivit längre och längre.

På andra sidan stora rummet står altandörrarna öppna, hon går dit och ställer sig att se ut över gräsmattan. Man skymtar sjön nedanför kullen, det är så vackert att det värker lite i henne, så lätt att föreställa sig Willem om några år, springande ner för att hoppa från bryggan. Hon vet redan att Mateo kommer att säga att det är för mycket jobb, för långt från stan, att de blir isolerade här. Men det spelar ingen roll. Det är… så lätt att föreställa sig livet här. Hon kan känna det helt konkret. Livet.

Hon sparkar av sig skorna på altanen och kliver ner på gräsmattan barfota, nyper med tårna, ler för sig själv. Går över gräset bort mot äppelträden, fortsätter ner mot det lilla lusthuset på kullen. Plötsligt hör hon ljud där inifrån, det låter som ett suckande.

Det sitter en kvinna där inne och gråter. Hon sitter med händerna för ansiktet, den knubbiga kroppen rister med snyftningarna. Karin hejdar sig en kort stund men knackar sedan på räcket och kliver in. Trägolvet känns lent under hennes fötter.

”Hur är det med dig?” säger hon och kvinnan rycker till, torkar tårarna med ryckiga rörelser och ler tveksamt mot henne.

”Oj, förlåt, här sitter jag ja”, säger hon och rätar upp sig lite. ”Tittar du på huset?”

”Ja”, säger Karin och sätter sig bredvid henne som om de varit gamla väninnor. ”Du med?”

Kvinnan skakar på huvudet, det stiger nya tårar i hennes ögon. ”Jag har vuxit upp här”, säger hon och ler igen. ”Det känns bara vemodigt att ta adjö av Almaryd. Förlåt, vad dumt att jag sitter här och gråter, jag borde ju försöka berätta om allt som är bra med det här huset.”

”Vet du, det ser jag”, säger Karin. ”Det syns att ni har haft det bra här. Det är ett gott hus.”

”Ja”, säger kvinnan och tårarna börjar sakta rinna nerför hennes kinder igen. ”Mina föräldrar köpte det när mamma gick gravid med mig. De hade visst sett på flera hus, men de brukade säga att när de kom hit, då var det jag som sa åt dem att de hade hittat hem.” Hon ler genom tårarna. ”Mamma berättade hur de ställde sig mitt i köket och frågade vad tycker du, lillis? Hon la händerna på magen och kände plötsligt hur barnet hickade. Och det tog de som ett ja.”

Karin ler tillbaka, lägger automatiskt en hand på sin egen mage. ”Jag har en sjumånaders pojke”, säger hon. Efter en kort tvekan lägger hon till: ”Och… jag är två månader på väg med nästa. Redan. Jag har ingen aning om hur det kommer att bli att ha två så små på en gång.”

Kvinnan ler blygt mot henne. ”Det skiljer ett år mellan mig och min syster också. Vi hade mycket roligt för oss här, vi två. Det fina med att vara så tätt på varandra är att vi blev väldigt nära.” Hon tar en kort paus, nickar mot Karins mage. ”Får jag?”

Karin skrattar till.

”Jadå. Men det är lite för tidigt att känna något annat än valkar.”

Kvinnan lägger försiktigt sin hand ovanpå Karins. Hon drar ett djupt, darrigt andetag. ”Vad tycker du, lillis?” säger hon. Tonen är allvarlig.

Karin lägger sin andra hand ovanpå hennes, tar ett mjukt grepp om handen och håller om den. ”Jag tror att lillis och jag är helt överens”, säger hon. ”Det är nog lillis pappa vi kan ha svårt att få med på tåget bara. Men jag… känner mig hemma här.” Hon kramar kvinnans hand, släpper den sedan. ”Nu ska jag lämna dig i fred med dina minnen.”

Kvinnan nickar.

”Tack.”

Mateo står på framsidan av huset och pratar med mäklaren medan han drar vagnen fram och tillbaka på stället. Karin har skorna i handen, går barfota över grusgången bort mot dem, når dem lagom som hon hör Mateo säga det är en hel del som måste göras här, och det är en bra bit till kollektivtrafiken. Hon lägger armen om midjan på honom och lutar huvudet mot hans axel.