”Vi skulle behöva ha bil om vi ska bo där.”

Willem har somnat i Karins armar, hon sitter med hakan lutad på hans svettiga huvud, ler det där inåtvända leendet.

”Ja, det skulle vi förstås”, svarar hon utan att vända blicken mot honom. ”Men vi kan köpa cyklar med flak också. Eller en sådan där vagn, du vet. Vi måste inte köra varje dag. Du har ju sagt att du vill börja träna regelbundet igen, du kan cykla barnen till och från dagis.” Hon ler som att hon har serverat en underbar bild. Mateo känner hur det börjar klia under kragen, sträcker upp ett par fingrar och trycker mot den där punkten i nacken som värker.

”Du menar allvar”, säger han. En känsla av att sjunka, få dåligt med luft.

”Jag tror att vi skulle ha det underbart där.”

Mateo säger inget mer. Han vänder blicken ut genom rutan. Bussens fönster är dammiga, gräset utanför är gulnat. Den här sommaren är kvävande. Hur gick det till? Hur förvandlades de från två urbana, bekymmerslösa människor till ett gammalt svettigt par som diskuterar hur många gånger i veckan man får köra bil för att inte tynga för mycket på miljön? Ska de börja renovera ett skabbigt hus på landet? Bo långt bort från vännerna? Han har alltid trott att de är så lika, att de vill samma saker. Nu vet han att det inte är sant. De kanske bara letade likheter för att de ville vara lika, kanske lurade sig själva att se saker där som inte finns. Hon var så… skarp, när de möttes. Så tydlig i konturerna, så målinriktad och stark. Han minns hur hon brukade kasta huvudet bakåt när hon skrattade, skratta ett ljudligt hä hä hä som fick det att dallra i hela honom. När han ser på henne nu, i smyg, känner han nästan inte igen henne. Det är inte bara den nya mjukheten i kroppen, eller håret som hon har låtit växa eldvilt och slutat platta, det är mer än så. Det där drömmande hon har fått i blicken, sättet hon håller om Willem, det lilla leendet, som att hon har en högst privat hemlighet som är mycket roande. Han är rädd för den här nya Karin, rädd att han inte kommer att kunna älska henne.

Älska dem.

Det finns ingen han kan prata med om det. Det här blev inte som han tänkt sig. Nej, sannerligen, detta hade knappt någon ens kunnat föreställa sig. Efter tre år med försök, sedan två IVF som blev missfall, och ett tredje som ledde till en graviditet där de båda hela tiden väntade på att det skulle gå fel för att sedan gå igenom en förlossning som i hans ögon var en ren massaker. Allt blod, alla människor som sprang omkring med sina korthuggna kommandon, Karins ansikte som inte längre var Karins ansikte utan en furie, en demon, en morrande varelse med huggtänder. Och så pojken, den lilla krävande som tog över tillvaron helt. Att se Karins självklarhet med honom, den fullständigt ogenomträngliga bubblan när hon har Willem i armarna. Mateo vet inte varför de envisas med att han ska vara med, att han skulle ge flaska lika ofta som Karin ammade, när det hela bara är en charad. Han har aldrig känt sig så utanför något i hela sitt liv. När han sedan tänker på överraskningen i att hon blev gravid igen, på naturlig väg, redan bland de första gångerna de hade sex efter förlossningen, där blir han tvungen att stanna tankarna för att inte känslan av att sjunka mot botten ska övermanna honom helt.

Hur gör man för att få tillbaka sig själv om man har förlorat sig?

”Hörde du?” säger Karin milt och han rycker skuldmedvetet till, möter hennes blick.

”Vadå?”

”Åskan. Det verkar som att det kommer att börja regna, äntligen.” Hon sträcker fram handen och stryker över hans kind. Hennes ögon är ljusa som himlen. Mateo tar hennes hand, ger den en puss, undrar varför det känns som att han ska börja gråta.

”Äntligen”, säger han och håller kvar hennes hand i sin. Långt där borta över träden hör han ett mullrande.