Det är först när regnet börjar slå mot busstaket som Linn tittar upp från händerna i knät. När hon ser ut över åkern kommer den första blixten, hon ser den klyva himlen i två delar långt borta vid trädgränsen. Hon undrar om den slår ner i något, sätter eld. Tanken får henne både att le och att röra sig oroligt på sätet. När hon flyttar sig känner hon själv hästdoften som dunstar upp från hennes varma ridbyxor, det får henne att le igen.

Det är lördag idag, det är lördag. Hon måste komma ihåg det. Det är lördag. Kom ihåg det.

Ginnie var på dåligt humör när Linn kom till stallet imorse. Sidsteppade in henne rätt i boxväggen, trots att hon hade varit tydlig med att hon kom in och stod där hon stod. Vackra, nyckfulla Ginnie. Hon vet att det satt långt inne för Anne att låta henne bli andraskötare, de tycker egentligen att hon är lite för ung för att få så pass mycket ansvar. Men de sa ja. Och hon har lärt sig så mycket det här året, inte bara av Anne utan av Charlie också.

Charlie.

När hon tänker namnet går en ny värmevåg genom henne, hon känner sig upplyst inifrån, pirrande som att blixten har slagit ner i henne med.  Vem kunde väl ha trott det? Hon går igenom året i huvudet, hur förändringen sakta har kommit. Charlie såg henne inte ens i ögonen i början, hon var ju bara en barnunge som hängde Anne i hasorna och drömde om att tävlingsrida hon med. Det första som hände var att Charlie gav henne korthuggna order över huvudet. Det andra var att hon skrattade när Ginnie med uppspärrade näsborrar vägrade låta Linn komma nära. Du kan inte skynda på närhet, lillan, hade hon sagt. Linn har tänkt på det så många gånger det här året. Du kan inte skynda på närhet.

Bussen stannar till vid Föreningsgatan, paret med barnvagnen kliver av. De blir genomblöta direkt, regnet öser ner nu. Linn är ensam kvar på bussen.

Sakta men säkert har hon envisat sig närmare och närmare, inte bara Ginnie. Hon har drömt om dagen när Charlie ska se på henne med uppskattning i blicken, se på henne och nicka gillande och säga bra, lillan. Hon har googlat hennes namn så många gånger, pluggat tävlingsresultat, tittat på bilder, känt den hopplösa, hisnande beundran som bultar genom hela kroppen. Sakta men säkert har hon vunnit små segrar. Charlie som möter hennes blick för första gången. Charlie som ger henne nytt ansvar. Charlie som för första gången skrattar åt ett av hennes skämt, ger henne en bufflig kram som de båda blev generade av. Charlie som erbjuder henne en kopp te efter dagens arbete och för första gången berättar något om sig själv. Lyckan i Linns kropp, närmandet, den sakta kommande närheten.

Och så idag. Den underliga spänningen när Charlie kom in till henne i Ginnies box. Vad pratade de om? Linn minns inte. Det enda hon minns är att de plötsligt bara stod nära varandra, väldigt nära, för nära, och att Charlie utan att säga någonting plötsligt rörde vid henne, vid hakan, det känns fortfarande som att det bränner där, ett stråk av lava vid käkbenet. Charlies ögon så nära nära nära, och så kyssen. Den slog ner med våldsam kraft i Linn, insikten om att hela hennes inre skrek ja på ett sätt hon aldrig har känt förut, och att hon aldrig har känt det förut för att det är så här det ska vara, precis så här, brännande, starkt, en närhet som har arbetats för, inget fumlande på gymnasiediscon med fulla klasskompisar, utan en vuxen mun som är lika mjuk som hennes egen. Det är en naturkraft. Och så drog de sig ifrån varandra, Linn stod med ryggen mot boxväggen, Ginnies varma kropp bakom Charlies självlysande, deras snabba andhämtning som lugnade sig lite, och rodnaden som hon kände sköt upp mot hårfästet. Charlies ögon. Sökande, förvånade. Och så viskade hon hennes namn. Inte lillan, inte något av de där kommandoorden, bara hennes namn. Andlöst, enkelt, förvirrat. Linn. Bara att höra namnet nämnas fick den utdöende lågan att flamma upp på nytt. Och hon viskade bara ja till svar. Hon blundar och är tillbaka där, i händerna som söker efter en kropp som är likadant byggd som hennes egen, känslan av att ingen blyghet eller osäkerhet fick plats, Charlie som viskade får jag? mot hennes läppar innan hon efter Linns nick stack in handen under hennes t-shirt, åh herregud den känslan! Blixten!

Bussen bromsar in, den är framme vid ändhållplatsen. Linn kliver ut i ett ljummet, gyllene regn, undrar om hon själv lyser lika kraftigt som den där blixten. Mobiltelefonen darrar till i bakfickan, hon fumlar snabbt fram den, men det är inte Charlie. Det är pappa. Raka spåret! står det bara.

Bussens dörrar stängs igen med ett gnisslande. Regnet känns plötsligt kallt. Linn ser sig omkring, letar med blicken efter pappas bil, får syn på den längst bort på parkeringen. Hon ser skuggan av honom genom sidorutan, han tutar för att skynda på henne lite till trots att han borde se henne småspringa genom regnet. Så länge du bor under mitt tak gör du som jag säger. Linn sätter hakan i vädret, känner den nya insikten som en kula av värme närmast hjärtat. Han kan inte ta ifrån henne den. Det kan ingen.