Trots att det inte går att jämföra den här nästanintevintern med förra årets fryser jag. Jag ställer mig i duschen när jag kommer tillbaka till lägenheten efter att ha spelat dubbla föreställningar, duschar så hett att huden blir alldeles röd och tänker att det enda jag saknar av Stockholm utöver mina människor, alltid människorna, är mitt badkar. Jag duschar mina röda ben och låter det nästan lite för varma vattnet nå ända in i benen inneslutna i köttet.

Igår sprack mitt ena däck, bilen började vobbla rejält, jag stannade till och gick ut och sparkade på däcket men förstod inte vad problemet var. Det satt ordentligt fastskruvat och luften var kvar i. Så jag hamnade hos en bilmekaniker i ett öde industrilandskap, jag stannade i snöslasket utanför en lång byggnad, hittade bilmekens skylt över en av dörrarna, klev rätt in utan att knacka. En man stod där inne och målade fönster tillsammans med vad som måste vara hans son. Jag förklarade att bilen vobblade, de stuvade undan fönstren, mannen sa att de målar villafönster för att de inte har så mycket mekjobb vintertid, och så hissade de upp min lilla röda bil, tittade och konstaterade att en slags metallband som tydligen går inuti däcket hade gått av. Det behövde alltså bytas. Man kan inte bara byta ett däck, man byter dem parvis, så jag fick välja mellan att köpa två eller fyra däck. Jag tog fyra, eftersom alla vinterdäcken var dåliga när jag bytte i december, jag visste redan att det här var sista säsongen för dem. Jag och meken åkte iväg i hans bil till en lagerlokal där han förvarade nya vinterdäck, och så hittade vi rätt dimension, kom överens om ett pris för dem och montage, åkte och hämtade ut pengar och tillbaka till verkstan.

Så satt jag där på en röd pall och tittade på medan de två männen plockade av mina gamla däck från fälgarna och monterade och balanserade de nya däcken. En ung kvinna som antingen var syster eller flickvän eller fru till den unge mannen dök upp och sa något på antingen arabiska eller persiska, jag log mot henne, hon log blygt tillbaka och försvann igen. Jag tyckte om hur de två männen förhöll sig till varann. Det var en vänlig stämning där inne. Jag undrade vems villa de målade fönster till. Så var allting färdigt, mannen sa snabb service! med ett vänligt leende, jag svarade du är en hjälte! och betalade, vi tog i hand och jag sa tusen tack och så gick jag tillbaka ut i slasket och åkte hem med en stabil, slätt och fint rullande bil. Jag insåg att vobblet har pågått en stund, bara diskretare, en darrning i händerna, som att köra över ojämn grusväg, för utan det flöt jag plötsligt fram.

Idag två fina föreställningar, barnen är så fina att möta, så annorlunda i sin uppskattning än den vuxna publiken, och vi spelar med massor av energi och glädje, jag med trots att jag fortfarande är förkyld och försöker långtnerilunganhosta tyst bakom scenen in i min armhåla, vi har roligt. Och så åker jag tillbaka hemåt med en bil som flyter fram på de snöblöta gatorna, fryser, har kanske fortfarande lite feber, och ställer mig i duschen så fort jag kommer innanför dörren och vrider på värmen så högt att spegeln omedelbart immar igen.

cfc23706997a11e3aa6f12c7d1822044_8