En återkommande grej jag ser på andra bloggar är att människor inte tycker om att läsa om andras drömmar. Det förvånar mig faktiskt lite. Jag tycker att drömmar, oavsett i vilken form de dyker upp, är fascinerande. Jag undrar varifrån de kommer, om de är en lucka in i en parallell värld någonstans, eller om det bara är min djupaste röst som berättar något för mig, hur galet det än må te sig. Jag läser med andra ord intresserat när någon skriver om vad de drömt. Det kanske bara är jag, men jag tycker att drömmar säger något om människor. Jag vet inte vad, men något.

Min mamma berättade för mig när jag var barn att min morfar hade en återkommande dröm om en man han inte kände. Under andra världskriget knackade det en kväll på dörren och nämnde man stod utanför, morfar kände igen honom direkt. Han var soldat och behövde skydd. Morfar gömde honom i kvarnen, ja, min morfar var ju mjölnare. De höll kontakten livet ut, de där två.

Jag har drömt om en plats jag senare i livet har besökt för första gången och ändå känt igen. Jag hade aldrig varit där förut, och platsen jag kände igen var det egentligen inget speciellt med. Jag bara gick nerför en fransk gata tillsammans med Revisorn och plötsligt högg jag honom i armen och sa om vi svänger in på nästa tvärgata kommer det att hänga en röd skylt där, och så finns det en trappa ner till en butik under den. Han skrattade lite och undrade vad det var vi skulle köpa, jag visste inte, eftersom jag aldrig hade varit där. Men jag mindes drömmen, mindes att jag i drömmen rörde mig extremt långsamt längs den där gatan medan alla jag mötte gick i ett helt annat, mycket snabbare tempo. Det var inget märkvärdigt med den där butiken, det visade sig vara en liten vinbutik, vi köpte några flaskor. Det märkvärdiga var att jag faktiskt hade sett den förr utan att någonsin ha varit i staden.

Visst kan vi prata om det här utifrån ett logiskt perspektiv. Jag har sett mycket film, jag kan ha sett just den här gatan i en film och av något underligt skäl lagt den på minnet och repriserat den i min dröm. Men spelar det egentligen någon roll?

I natt drömde jag en stark, känslomässig dröm. Den inkluderade pussar på en svettig barnpanna, ett möte med en jag bär med mig, en oro för att bli avvisad, en längtan utan ände och allt avslutades vid havet. Den var färgrik och tydlig och dimmade inte bort när jag vaknat, jag har gått med den i mig hela dagen. Som att ha levt någon annanstans en liten stund, ett annat jag.

Jag sätter mig med mitt bokmanus och skriver ner en egen dröm åt min huvudperson. Jag låter henne få vara rädd för sina drömmar. Det säger också någonting om en människa, tänker jag.