Just nu spelar vi i Falköping. Dit är det lika nära från mitt land som från Uddevalla, så jag har flyttat över mig och katten till mitt eget i stället för det lånade hemmet. Det gör en väldig skillnad. Att vakna i sitt eget, att somna i sitt eget. Olivia har varit ovillig att gå ut de här dagarna, vilket fick sin förklaring i att jag har sett två (eller kanske tre) främmande katter i krokarna. Jamande, kelsjuka, antagligen löpande katter. Olivia hatar andra katter vilket gör det här en aning problematiskt, men jag tänker att det ger sig med tiden. Är hon inne slipper hon i alla fall fästingarna som redan har vaknat.

olivia3

Igår hade vi årsdag, Olivia och jag. Ett helt år har gått sedan jag hämtade den här vackra kattfröken från fosterhemmet hon hade bott i en månad efter att en veterinär vägrat avliva henne, som hennes dåvarande ägare ville. Han påstod att hon var aggressiv och asocial. Ett år senare är hon fortfarande en rätt speciell fröken, men ack så mycket tryggare. Ligger gärna och spinner i armkroken, gärna med en tass mot min haka eller näsa. Jag vaknar varje morgon runt fem-halv sex av att Olivia tycker att det är dags för lite gos och alltså helt sonika lägger sig på mitt bröst och slickar mig i ansiktet. Det är fint. Jag tycker om att känna hur hennes lilla hjärta slår under den varma pälsen. Och jag är inte ensam.

Jag satt i bilen på väg hem från föreställningen idag och var så… tillfreds. När jag tänker tillbaka på mig själv för några år sedan var livet så oförutsägbart, det rullade i kraftiga vågor, topparna och dalarna stupade mycket brantare. Numera är jag lugnare. Jag vet inte om det enbart är skönt, på ett sätt kanske inte. Jag minns inte när jag sist blev helt uppsugen av något, när jag kände att livet brann på det där sättet som gjorde att jag inte behövde någonting annat. Jag vet att den känslan inte är särskilt sund, men det går inte att låtsas att den inte är lockande. Jag blir trött av att tänka på det, och samtidigt känner jag att jag saknar den känslan på något vis. Märkligt.

Men det är väl så det är. Allt man har älskat behöver ju inte ha varit bra för en, ändå kan man minnas kärleken med sentimentalitet.

Apropå det. På den här vackra bilresan hörde jag på P1 hela vägen, och det var ett program om innebandy. Och jag tänkte på Revisorn, både han och jag spelade innebandy ”på riktigt”, i lag som spelade i division, jag var högerforward, jag tror att han var back, jag minns inte. Men jag minns en gång när vi var på någon cup där både dam- och herrlaget var med, att jag och de andra tjejerna såg killarnas match, och att Revisorn blev tacklad så att han trillade ut över sargen nästan i knät på oss. Och han tittade upp, såg mig rakt i ögonen och sa någonting, jag minns inte vad, men han var generad. Han var generad över att ha blivit uttacklad framför sin tjej. Och jag minns att jag älskade den där genansen, för den sa någonting om hans känsla för mig, vem han ville vara inför mig. Herregud, så kära vi var. Så unga vi var. Och han, han var bra för mig. Då fanns det ingen som hade varit bättre.

Jag satt i bilen och log. Himlen var vacker och på radion pratade de om plastklubbor och sportens utveckling, och jag mindes min ungdom och blev sentimental, och jag kände att mitt vuxna jag är tillfreds och skulle hem till sin katt. Så kan det också vara.

På vägen fanns det oerhört många vackra men förfallna hus.