Det är bara tre veckor kvar av mitt teaterjobb. Vi spelar tio föreställningar i Borås, sedan de sista åtta på hemmaplan i Uddevalla. Efter det är det två dagar på Bibu, scenkonstbiennalen för barn och unga. Sedan är det över för den här gången. Just nu känner jag mig inte särskilt sentimental. Jag ser fram emot sommaren, det är så skönt att vara på landet. Och även om jag inte har någon som helst aning om vart livet ska ta vägen med mig efter det här är jag helt enkelt för trött för att riktigt orka oroa mig. Det är skönt.

Ja, trött. Anemin är tillbaka trots bra järnvärden, och jag har slutat med träningen igen av uppenbara skäl. I juni har jag en tid hos min egen läkare i Stockholm. Jag är väl egentligen inte orolig för det heller, den här gången. Jag tror inte att jag är sjukare än jag brukar vara, däremot gissar jag att jag kanske har B12-brist eller något sådant. Jag har varenda symptom som finns på underproduktion i sköldkörteln, men jag tog prover i februari som visade nada. Med andra ord – jag förväntar mig inget nu heller. Men det är ju bra att han tar mitt låga hb på allvar, då. Det är ju något nytt som har dykt upp.

Apropå något helt annat – har ni sett UnderbaraClaras dokumentär i serien ”De obekväma”? Gör det. Jag insåg när jag såg den att jag håller med, om allt. Jag har ju gjort några liknande val, även om jag med mitt yrke inte kan vara lika konsekvent som Clara. Men de senaste åren har mycket av mitt liv gått ut på att se hur lite jag klarar mig på, och att bygga upp ett annat slags liv. Jag har alltid tyckt att återbruk och egenbruk är bra saker, men det har blivit än tydligare sedan jag köpte huset.

Ett exempel: just nu håller jag på och ska möblera köket. Hittills har det stått ett bord och två stolar där som följde med huset när jag köpte det. Jag tycker om både bordet och stolarna, men det är lite för lite med bara två sittplatser i köket. Alltså har jag ganska länge letat efter en kökssoffa. Helst ville jag ha en pinnsoffa, en nätt liten en, men jag har haft svårt att motivera mig att köpa en eftersom jag tydligen inte är den enda som tycker att de är fina. De begagnade kostar lika mycket som de nya, minst ett par tusen. Det har suttit långt inne att hosta upp det, men jag har fortsatt leta. Det största problemet har varit att köket är så litet, så soffan får vara högst 130 cm bred. Det finns tydligen inga småsoffor som folk vill bli av med, kanske just för att de är så lättplacerade.

Så var jag på besök hos morbror, som i vanlig stil hade plockat upp något som någon annan inte ville ha med tanke på mig. Och den soffan jag fick av honom är något helt annat än vad jag hade tänkt mig. Det är, tja, Bästisen uttryckte det nog rätt bra, ”riktig 70-tals-allmoge”. Så här ser den ut:

100-52-68696_1

Japp. Det är alltså en hörnsoffa i solid lackad furu. Jag (som jag har skrivit förr) hatar lackad furu. Men kortsidan är 130 cm, och långsidan 170. Så med andra ord är den egentligen riktigt bra för mitt lilla kök, det blir många sittplatser på liten yta. Och som sagt – jag gillar återbruk, och att få en soffa gratis är inte fy skam. Så idag har jag ägnat mig åt att först slipa av all lacken, sedan måla. Och nu står alla delarna vitmålade och väntar på att skruvas ihop, för skruvarna fick morbror inte med när han fick själva möbeln. Men jag har alltså använt lite färg jag redan hade hemma, och kommer bara att köpa möbelskruv för kanske en hundring. Förhoppningsvis blir det bra, det här. Och jag är nöjd, även om det blev något helt annat än jag hade tänkt. Jag är nöjd både med att spara pengar och att ha fått en rejäl möbel som tål mycket.

Imorgon, Borås. Med andra ord hinner det nog bli maj innan ni får se hur det blir i köket.