Det finns ett rawfoodcafé i Borås. De har väldigt god mat, mat som passar mig som handsken. Idag träffade jag Burris där efter att vi hade jobbat klart. Det har gått några år sedan vi sågs, hon har flyttat flera gånger och haft sina gupp i vägen, jag har… varit trött. Det var fint att se henne. Över grönsakerna pratade vi om lite allt möjligt, om hur livet har artat sig sedan vi sågs sist. Ärligt och utan puts.

Och jag berättade som det är. Igår på hotellet, sista natten i Borås, (vilken underbar titel förresten, ”Sista natten i Borås”) låg jag i sängen helt utslagen, så trött att det faktiskt gjorde ont, och släppte fram alla rädsletankarna som jag annars försöker hålla i schack. Nu tar jobbet slut om två veckor. Jag har inga som helst planer för framtiden, inga jobb i sikte än så länge. Jag har hyrt ut min lägenhet i Stockholm till första augusti, sedan är det meningen att jag ska åka hem, fortsätta på det livet. Och jag har ingen aning om vad det livet ska innehålla. Så jag släppte fram rädslan. Tänk om jag inte får något bra jobb? Något som det går att leva på utan att jobba ihjäl sig? Tänk om jag inte lyckas skriva en bok förlaget vill ha? Eller helt enkelt, tänk om jag inte orkar fram? Och så den mest skrämmande av dem alla, den närliggande: tänk om den här tröttheten och ickesamarbetande kroppen aldrig blir bättre? Tänk om det här är mitt normalläge nu? Hur länge orkar jag då?

Och så drog jag till med den som alltid blir sista droppen i ett redan överfullt skräck-och-skam-hav: tänk om jag redan har fått uppleva den kärlek jag kommer att få i livet? Tänk om jag aldrig mer kommer att få älska och älskas?

Burris pragmatiska svar på det var att jag inte kan sitta och huka på landet för länge. Och det har hon ju rätt i. Men jag hukar inte. Jag vilar. Och jag är rädd för att jag aldrig kommer att känna mig utvilad. Det är en helt reell rädsla. Den är inte så lätthanterlig.

Igår, medan jag låg där och gjorde ont av trötthet i ett litet hotellrum, stävjade jag skräcken på ett helt enkelt humoristiskt sätt. En av mina filmarbetarkompisar lade upp den här artikeln på facebook igår, hon jobbar med den serien, och jag svarade att hon gott kan hälsa Dominic att här finns en mörkhårig writer/actress som gärna dejtar lite. Hon skulle se vad hon kan styra upp. Det fick mig att skratta litegrann, i alla fall.

Och jag hoppas att livet i sedvanlig ordning inte är över när det känns över, eller när en fas av det tar slut. Men dessa ständiga små dödar som slut och omstarter är. De kostar på, de gör ju det.